Skaffa aldrig katt.

Jag får aldrig riktigt sova ordentligt, så går det när man skaffar katt. Eller det är egentligen bara en av dem som ställer till med besvär, far omkring som en jävla idiot och är högljudd. Slänger man ut henne och stänger dörren sitter hon där ute och ylar och krafsar på dörren, tills man öppnar. Hon ger inte upp efter en eller två timmar inte, nej nej. Låter jag dörren vara öppen är det ännu värre, men i båda fallen får jag ingen sömn. Det är skitjobbigt. Jag orkar fan inte med det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att aldrig få sova. Jag kanske inte är så bra mamma-material när allt kommer till kritan.

Får jag dåligt med sömn så mår jag jättedåligt, mår illa, orkar inte äta och sömnbristen känns i hela kroppen som om det vore nån slags sjukdom, kan bara lägga mig ner och gråta för att jag är så trött om jag bara tillåter mig att släppa. Det är svårt att beskriva men det påverkar min kropp löjligt mycket det där med sömn. Känner mig så vek och ärligt talat fattar jag inte hur man ska orka vara förälder överhuvudtaget. Jag orkar inte ens vara kattägare.

Öronproppar funkar hyfsat, men de har alltid ramlat ur ändå på morgonen när kattfan kommer igång, och är hon i rummet så funkar det absolut inte för öronproppar är ju det roligaste som finns och hon vet vart hon ska leta - i mina öron. Fan, vad trött jag är. Jag är så jävla trött.


Nej, jag förstår inte hur jag ska orka ha vare sig katt eller barn. Jag gör inte det. Jag har tillräckligt svårt att somna på nätterna och när jag väl somnar så är det inte långt kvar förrän hon är igång. Den där kärleken man har till katten är som bortblåst varje förmiddag.

Ni kan ju sitta där och hoppas att jag slutar blogga om min katt nångång, men idag är inte den dagen.