Skit

Blev bara skit av allting ikväll. Mest har jag legat och mått psykiskt dåligt och försökt få in min hjärna på något annat (Top model, säsong 7) vilket har funkat hyfsat. Jag har småsovit till och från så nattsömnen är ju tveksam, men jag har tagit en sömntablett någon gång vid elva så jag måste ju fan däcka snart. Egentligen skulle jag slippa sova ensam iväll och det är vad jag menar med att allt bara blev skit. Skit som jag inte orkar. Jag orkar liksom inte med att ha förväntningar som det inte blir något av. Jag är för skör för att hantera något jag borde kunna hantera.

Tar man sömntabletter utan att sova på dom mår man jävligt dåligt dagen efter, som en bakiskänsla. Man blir så seg och oanvändbar. Inte för att jag är särskilt användbar till någonting ändå för tillfället.

Det är så jag känner mig. Allmänt oanvändbar Socialt oanvändbar.  Sexuellt oanvändbar. Psykiskt oanvändbar. Oförmögen att ge. Kan inte göra vissa saker, kan bara orka vissa saker. Om jag orkar något alls, om jag inte har en dag jag bara vill ligga och självdö och tillåta mig själv må så dåligt som jag verkligen för. Jag skulle kunna ligga i sängen från morgon till kväll och bara hjärntvätta mig själv med top model och annan sörja.

Men då är jag tillbaka där jag var för ett par år sedan när jag bodde själv och verkligen bara gick runt i en totalt kaosartad lägenhet och bara mådde skit och grävde ner mig totalt i hur synd det var om mig. Då gav jag upp. Det är lätt att göra det när man aldrig får någon riktig hjälp, aldrig får någon som riktigt bryr sig som kan hjälpa en.

Får jag inte en psykolog snart så trillar jag av pinn. Det är så uppenbart för mig och alla som läser och alla som känner mig att jag måste. Och ordet akut räknas inte. Akutremiss. En AKUTremiss som bara bollas runt mellan olika mottagningar. Jag orkar inte med det heller. Varför ska jag hela tiden orka tjata, orka trycka på allt hela tiden. Och när det inte hjälper så ska man fortsätta orka.

Jag vill bara vara barn. Då var man sjuk och behövde man träffa en doktor fick man det och man hade all tilltro i världen till vården. Och mamma fick fixa allt. Och jag fick ligga i soffan med täcket och kolla på vilka filmer jag ville som i hyrde på macken och jag hade en far som var närvarande som alltid var den som la pengar på godis och allt möjligt man ville ha. Det var nästan mysigt att vara sjuk.

Men då var man aldrig allvarligt sjuk. Då var det aldrig såhär. Och nu när allting är som  värst är det jag som är vuxen och ska fixa allting. Ändå har jag fått ta in mamma flera flera gånger när jag ringt henne och varit helt uppgiven, jag har ringt gråtandes för att jag talar för till en vägg hela tiden, inget hjälper. Så kommer hon och är arg och ställer samma krav som jag och då går det bra. Jag är 22 år och behöver fortfarande min mamma som fixar allt.

Ändå har jag fixat så mycket själv. Men alltid är det så att man måste tjata, och varje gång jag gråtit, särskilt hyperventilerat eller fått panikångest inför en läkare, då har det gått bättre. Men jag fejkar inte tårar, jag fejkar inte ångest för att få vad jag vill. Jag är en människa näst intill okapabel till att ljuga eller låtsas. Jag skriker inte och lever om. Jag vill inte vara ohövlig mot folk bara för att det är det enda som hjälper.

Jag är glad att jag fick så ont så jag bara skrek och inte kunde röra mig, jag kunde inte lägga mig på sidan för att röngta, jag kunde inte ta av eller på mina egna kläder. Då togs jag på allvar.

Ska man behöva skriva för att bli hörd? För jag gör inte så. Jag hatar att skrika.

Men vill jag ha en psykolog så fort som möjligt måste jag ringa och vara arg, otrevlig, krävande, enerverande och jobbig.

Så då får jag väl göra det då.,