Fy fan.

Är helt urladdad. Verkligen helt urladdad. Har ändå löjligt mycket jag bara måste få skriva ur mig.

Det har varit jobbigt senaste tiden. HELA mitt liv. Jag och Jocke har inte fixat allting så bra som vi kunnat.. Alltså. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det blir nog något i stil med vad jag skrev till Jocke för inte så längesen. Vi är plus och minus på ett batteri, som alla vet behövs det för att det ska fungera överhuvudtaget. Plus och plus mot varandra funkar inte. Och vi är definitivt plus och minus. Vi är olika, i min mening är det olikheter som är själva charmen. Men vi är så i grunden olika och fungerar så olika. Vi är helt lost in translation ibland. Fast vi pratar så mycket har vi ändå inte den bästa kommunikationen på grund av att vi inte alltid förstår varandra och det kan bli så fel när det verkligen inte behöver.

Det enda positiva är att vi lär oss hela tiden av varandra. Vi är så jävla olika på vartenda område man kan tänka sig förutom att vi båda älskar cheeseburgare med bara ost, energidrycker av alla dess slag och körsbärsgodis. Vi är elektriska. Det slår gnistor. Det har det alltid gjort. Och det har blivit svårhanterligt.

Och förra sommaren återförenades vi återigen, gick runt och umgicks i ett halvår helt övertygade om att vi inte skulle fungera tillsammans med den andra. För att vi är som vi är. Och vi har sabbat så mycket. Men vi gick runt i ungefär ett halvår precis som om vi var tillsammans. Det var jag som tog tjuren i hornen i januari i år och sa allt eller inget.. Innan vi blev tillsammans fungerade allting liksom toppen.

Sen har det inte precis blivit dåligt i och med det. Vi blev tillsammans strax innan första operationen. Och hela året har varit ett helvete ända sen dess. Och är det fortfarande. Det tar fruktansvärt mycket av mig, min personlighet, hela mig. Men det tar inte bara på mig, det tar på personen jag är tillsammans med som måste plocka upp bitarna av en isärfallande människa precis hela tiden. Och det har bara eskalerat. Jag var hoppfull länge, men jag bryts ner. Jag har låtit det här året komma åt mig så otroligt mycket. Jag vet inte hur man inte kan göra det. Jag var en glad tjej. Stark. Positiv. Jag har alltid varit en helt annan människa. En helt annan flickvän. Jag är inte den överragerande tjejen, inte tjejen som gråter ständigt, jag är ingenting av vad jag är nu.

Jag vill att allting ska sluta så jag kan bli den han blev tillsammans med.. För det kan inte vara såhär det blev. Att jag blev sånhär. Att jag är sån. Permanent. Men hur lång tid kommer det ta att bearbeta, hur lång tid innan jag kan börja komma tillbaka till mig själv. När den fysiska kampen inte ens är över än. Och jag måste ställa in mig på att mina smärtor är kroniska. Men jag vet att en samtalskontakt är en väldigt bra start. Och självinsikt är det med. Jag vet hela tiden om hur jag är. Ofta försöker jag, ofta kan jag inte.

Det är ingen fara med oss två. Vi är förlovade, vi ger inte upp. Och vi har bara haft det ganska jobbigt på senaste tiden. I ett par månader kanske. Nåt sånt. Inte varje minut vi är tillsammans naturligtvis. Även i våras och i somras när jag varit ute från sjukhuset har det varit bra, jag har inte varit såhär.. Det har helt enkelt eskalerat bara. Det är allt jag kan säga. Allt har eskalerat. Våra olikheter sliter isär oss och vi är så jävla dumma och korkade ibland att vi låter det bli så överhuvudtaget. Rycker inte på axlarna åt missförstånd, vi är helt efterblivna. Och jag är nog det i synnerhet. Hur svårt det än är att ta på sig det, så är det nog jag som måste göra det. Allt är inte mitt fel. Det känns lite så, men jag vet att det inte är så. Men en större del är verkligen det. Jag kanske har förändrats.  Det betyder dock inte att jag inte kan tänka på vad jag gör och säger. Det betyder inte att jag inte kan ändra mina fel eller jobba på mitt förhållande. Och när något är hans fel så blir det inte enkelt för honom. För det blir större än vad det är. Gäller egentligen för båda. Allting förstoras.

Det blev en rejäl urladdning idag. Vi hamnade i ett bråk om gud vet vad. Julpynt? Disk? Nej jag VET INTE ENS. Vi är så dumma. Vi är olika, vi är plus och minus, vi skapar massa elektricitet man antingen kan hantera eller inte. Ibland kan det bli lite överladdat och då lär man sig att hantera det. Istället för att urladda.

Jag vet inte om det är normalt att skriva om sitt förhållande såhär men jag gör det jag. Jag skriver ju om allt. Om mitt liv. Han är den jag ska dela det med. Han är den som friade på sjukhuset. Efter sju månader av helvete friade han. Jag är van att människor försvinner när saker och ting blir jobbigt.. Karlar i synnerhet.
Men vad det gäller Joakim så är det inte så. Vi är förlovade, och att han kan fria till mig mitt i allt helvete, lika omedveten som jag när eller om det någonsin kommer ta slut.. Det är otroligt. Han har funnits där hela året och han kommer fortsätta.. Och fortsätta och fortsätta. Att bara känna att man är värd det är överväldigande för mig. Faktiskt. Jag är mer van vid att känna mig som en börda. Det gör jag i och för sig nu också, för jag är det. Inte på så vis att någon klandrar mig eftersom det inte är mitt fel, men jag är någon man måste ta hand om. Allting handlar om mig, jag mår alltid värst hur dåligt någon annan än mår. Allting handlar om att fixa eller ta hand om mig, ta hänsyn till mig, hjälpa mig. Jag vill desperat hjälpa någon tillbaka, har knappt någon kraft av ta av. Inte den kraft han förtjänar. Jag hatar det. Men han har liksom valt det.. Jag är av någon anledning värd skiten. Jag vet inte varför. Kommer aldrig veta varför. Men jag tänker inte ifrågasätta det. Man ska inte ifrågasätta de bra sakerna så mycket.

Jag personligen har aktat mig lite för långa förhållanden och det här är mitt första.. Jag lär mig. Och även fast jag inte haft ett längre förhållande (än 6 månader, som var med Jocke förra gången, annars är ca 3 standarden på mina) vet jag att förhållanden, i synnerhet långa, går upp och ner. Nu har det varit ner ett tag. Vi har hållit ut duktigt och länge under hela det här påfrestande året. Och att det går lite sämre ett tag är normalt. Problemet är att vi båda är så slitna  efter allt som händer mig att vi inte orkar med det, orkar inte hantera det dåliga som uppstår i vårt förhållande, det tar av oss så mycket. I synnerhet jag orkar inte med att något annat i mitt liv än min kropp ska vara några som helst problem. Jag vill att det ska vara tipptopp, jag har inte tid eller kraft över till oro över annat. Men ändå har jag valt att kämpa och ha ett liv så mycket som det går. Ska jag leva i ett liv, istället för att gå ner mig helt och ligga i en säng utan att integrera med människor, är den världen inte perfekt. Och jag tänker definitivt inte sluta "orka" ha ett förhållande. Jag försöker ge. Gud vad jag försöker att bara GE. Och jag kommer fortsätta försöka.

Vi vet exakt vilka problem vi har och jag personligen mår skitdåligt av att veta hur mycket som är orsakat av mig.. Men vi ska ta ett rejält krafttag om det här nu. Det jobbiga är att jag har ingen ork. Men man kan vara orklösa, till och med må skitdåligt tillsammans. Utan att skada varandra. Det vet jag. Man kan må dåligt, men kan inte skylla allt sitt beteende på det. Verkligen inte. Sånt hatar jag så jag tänker inte göra det.

Jag har kämpat emot så mycket panikångest idag.. Hur jobbigt är det inte att vara mitt i ett bråk och helt plötsligt börja krampa ihop och få andnöd? Så att man blir ett offer det är "synd om" som den andra måste ta hand om.. Sen ska man fortsätta försöka diskutera. Det är skitsvårt. Ibland när jag vill säga något kan jag inte. Det fastnar i ett andetag, för luften tar slut, jag får panik. Jag får panik panik panik. Och vem måste ta hand om det om inte Jocke. Man ska andas, man ska lugna ner sig, man ska slappna av i magen, inte få ont. Alltså varje gång han säger så vill jag slå till honom. För man VILL få den där paniken, kroppen vill ta uttryck på det viset, för man har paniken i kroppen och att ha honom sittandes där och tala om för mig att jag ska gå emot vad kroppen vill är så frustrerande. Och absolut nödvändigt. Det är som att kärleken bara strålar ut händerna på honom när han försiktigt stryker mig på magen.. Och jag mitt dumhuvud kan ligga och få panik över att jag har panik. Dubbelpanik. Men jag börjar bli bättre. Ju mer man tänker "jag måste sluta jag måste sluta jag måste sluta" desto värre blir det. Det enda man ska göra är egentligen att andas..

Och efter vi hade vad jag kallar vår urladdning idag hade jag svårt att repa mig.. Jag har egentligen inte gjort det. Eftersom vi båda är dumma i huvudet så var vi båda på väg ut ur lägenheten till slut. Fast jag gick ut och slet in Jocke igen för man går fan inte ifrån ett bråk tyckte jag. Sen efter en stund klädde jag på mig och skulle dra själv. Ni hör ju själva vilket rationellt beteende det är. Den största konflikten jag har med mig själv är att jag är en  jävligt rationell människa som gör orationella saker.

Jag låg på golvet fullt påklädd och grät. Vi slutade bara på golvet. Jocke, som har mer eller åtminstone annorlunda styrka än jag, kunde resa sig upp efter utredda/konstaterade problem. Jag låg kvar. Han slog på musik. Jag låg kvar. Han la sig med mig en stund. Sen var det dags att bli lyft. Stå på egna ben. Var som Bambi på hal is. Jag fick bli ledd in i hallen, försökte ta av mig skorna nästan helt vilande på att hans armar höll upp mig. Han bar in mig till sängen och fick ta av mig skorna. Där låg jag och fortsatte gråta.

Och när han till slut efter mycket lirkande fick mig att konversera och komma ur koman ställde han mig upp, satte på mig ett skärp, för vi skulle på vår sedvanliga second hand-runda. Jag ville inte, jag orkade inte, jag ville inte orka, men jag gjorde det. Han tutade i mig en Red bull-shot och till och med köpte cigaretter, så jag tycker det här paketet får jag skylla helt på honom, det kan ju inte vara mitt fel att jag röker. Sanningen är att han verkligen försökte få i mig mat, jag ville ha dricka och nikotin. Jag är dum i huvudet på många sätt.

Det tog en och en halv cigarett, en red bull shot och skymten att julpynt på Erikshjälpen innan jag verkligen kom till liv. Jag råkade köpa en tomte. Och ett vinställ. Vad jag nu ska med det till som inte får dricka vin. Det var fint och kostade 18 kronor, vafan. Så går det.

Nu ligger jag hemma och känner en utmattning jag aldrig känt förut. Det är helt obeskrivligt.

Kärlek är inte ett dugg komplicerat. Det är så enkelt. I alla fall för mig. Själva kärleken i sig. Känslan. Den kärleken jag har är stor, självklar. Jag tror all kärlek är det. Det är vi människor som strular till det.

Jag älskar dig. Jag hatar att bråka men du är min favoritperson att bråka med. Jag vill inte vara i ett förhållande med någon annan och bråka med någon annan. Du är min favoritperson att ha en dålig period i ett förhållande med. För  att jag älskar dig. Det kommer alltid till någon punkt då bara ren kärlek inte räcker. Det hänger på personerna som ska förvalta den. Så är det bara. Och nu skärper vi oss.. Sån här kärlek kommer en gång på en livstid.

Nu laddar vi batterierna. Nu skapar vi fireworks. Fast roliga fireworks.

För att citera en klok man "när vi har det bra, då har vi det JÄVLIGT bra."