Down, down, down.

Att ha en depression liggandes i huvudet är svårt att jobba  med. Att ha i skallen när man ska integrera med andra människor. Det är jättejättesvårt. Särskilt när man inte får någon psykologhjälp..

Jag vill som vanligt att Jocke ska finnas till hands ständigt vilket han inte gör, eftersom det är orimligt. Han skulle nog göra det om jag verkligen bad honom men det är inget jag skulle göra, ever. För han finns där så mycket han kan, det vet jag. Men när jag tror att jag ska få vara med honom och det inte blir så, ja då regerar jag rent panikartat. Med ostoppbara tårar, men en kropp som skakar, som  man verkligen känner att den VILL krampa ihop, hyperventilera, få panikångest. Och han får ta hand om det, påminna mig om att slappna av magen så jag inte får ont i den vilket jag får av panikångest, hjälpa mig att andas, prata mig tills jag är tillbaka från den värld jag försvinner in i.

Jag har bara haft panikångestattacker ett par månader, jag har inte lärt känna det, inte lärt känna vad det är som utlöser dem och hur jag själv  ska göra när det händer. För han är inte där, alltid. När han inte är där är attackerna alltid värre, men jag har hans röst i huvudet hela tiden. Vad han skulle säga, vad han skulle göra. Och så tar jag mig igenom.

Jag måste börja veta om att jag är stark, som jag visste förut. Jag stretar på, jag försöker, jag trycker på när jag är på sjukhuset, jag kämpar, jag säger emot. jag tar kontakt med människor, vill ha hjälp, jag fixar, jag donar. För jag har inte gett upp.

Jag bryter ihop och jag kanske klappar ihop helt och ligger på mitt rum i misär. Sen somnar jag och vaknar och jag kliver upp varje morgon igen. Redo att kämpa. Kollar posten efter en remiss till Huddinge. Får ingen. Går igenom en annan dag med allt vad det innebär.

Folk undrar, HUR orkar du? Svar: Jag vet ej.

Man måste bara ge sig fan på att ingen kan ta en, ingen kan trycka ner en, inget kan få en att gå under. Panikångesten kan ta mig ibland, depressionen också. Men jag kan ta tillbaka. Jag slåss tillbaka. Jag är ett djur, och jag är offensiv. Jag kämpar tills jag stupar.

Nu ska jag sova bredvid min klippa. JJag vet att du gör allt du kan, hela tiden, rädd för att göra fel, och det är mitt fel att det är så, du är verkligen en jävla klippa.

En klippa som kanske inte friade i direktsänding på tv  - syftar på fredagens Idol - men han friade på det absolut mest romantiska sätt jag kan tänka mig. Han friade på sjukhuset. Han gick ner på knä vid min sjukhussäng och frågade mig om jag ville förlova mig med honom. För mig är det romantik på hög nivå utöver det vanliga. Jag älskar det, jag älskar min ring, dess representation, och dig.

Jag har så mycket mer jag känner att jag vill säga, men jag måste verkligen sova nu. Sömntabletten har verkat för längesen och jag är helt borta egentligen.