Struggle

Jag kom hem i torsdags. Jag har inte orkat skriva.

Det går bra i alla fall. De höjda medicinerna och plåstren hjälper fint. Jag får ont då och då, inget jag skulle drömma om att lägga in mig för. Inget man skjuter in morfinpreparat i benet för heller. Jag skrev ut mig själv och till en början visste jag inte om det skulle gå bra, men jag visste att det blivit avsevärt bättre, färre sprutor, lindringare smärttoppar etc. Jag tog en chansning. Jag tror ändå jag känner min kropp och smärtorna tillräckligt bra för att kunna ta en sån chansning.

Jag är så spyless på att ligga inne. Jag håller verkligen på att GÅ UNDER varenda gång.

Nu är jag hemma. Och har kämpat emot att falla ihop sen jag kom hem. Jag har varit med Jocke större delen av tiden. Det är lättare då. Igår kunde han inte så då rotade jag i garderoben och klädde ut mig till hora och åkte på Kristins halloweenfest. I två timmar. Sen kom han och hämtade mig och vi låg och tittade på Entourage tills vi somnade.

Och som det känns behöver jag honom hela tiden. Vad jag än gör. Vill inte handla, vill inte titta på tv, vill inte äta utan honom. Och sen kommer det, som nu, till en punkt han vill göra något annat för en kväll och jag måste släppa. Och så mycket som han gör för mig, så mycket som han ställer upp och så mycket som han är med mig, så måste jag verkligen släppa. Och det tar emot för mig. Men jag kan inte luta mig hela livet. Jag är bara på tok för skör nu och jag vet att det sitter i mig, något jag kan jobba med. Något jag måste jobba med utan att strypa mitt förhållande och min pojkvän. Jag måste, måste, måste.

Det är bara svårt. Jag har varit ensam så otroligt mycket. Att få besök 1-2 timmar om dagen och vara ensam de övriga 22-23 i den miljön, så länge, så ofta som jag får göra det. Fan, vad det tär. Jag vill bara ligga ihopkrupen i hans famn twentyfour-seven. Det är vad jag vill göra. Men det finns inget realistiskt i det överhuvudtaget och jag vet det.

Om bara den där akutremissen till psykologen kunde ge någonting. Tydligen "bollas" den runt. Ingen tar emot den. Jag tjatar och trycker på, det finns inget man kan göra.
Det känns skitbra. Varken kirurg, smärtläkare eller psykologer på det där sjukhuset vill ta i mitt fall. Man vet knappt vad man betalar skatt för längre.. Jag trodde jag visste hur man kan fara illa, fara mellan stolarna i vården, jag hade ingen aning. Efter i våras var jag arg. Nu är jag mer än något annat så fruktansvärt besviken.


Jag  har i alla fall fått nya, lite starkare sömntabletter. Hjälper bra mycket bättre än de förra. Åh, jag sover som ett jävla barn. Jag sover så bra. Jag somnar bara helt sonika på kvällen och vaknar på morgonen. Är det så alla ni andra gör? Har inte lyckats sen jag var 14. Det är bra mycket enklare att må bra både fysiskt och psykiskt om man sover ordentligt. Men det säger ju sig självt det.

Jag dras mellan att försöka träffa folk hela tiden och att vara ensam. Men jag har inte ork. Att träffa Jocke är en helt annan sak.. Det är en helt annan ork man måste ha för att träffa vänner, vilket ingen får ta personligt. Jag bara orkar inte. Och ändå vill jag inte vara ensam för jag vet att då blir det så att jag måste bli tvungen att bryta ihop.

Och jag är aldrig den som försöker hålla inne sådant eller som försöker att inte bryta ihop. Jag är mer en person som tror stenhårt på att man måste tillåta sig själv känna som man känner. Och det vet jag att det stämmer. Men jag kan inte alltid leva som jag lär, det var enklare innan man hade en vardag där man bryter ihop varje dag. Jag vill bli stark igen, jag har inget tålamod, jag är utskriven nu och ingen vet när nästa tur blir, ingen vet hur länge jag blir borta i Huddinge, ingen vet något, och jag vill bara vara en "normal" medan jag är ute. Något jag inte är. Något jag inte kan vara, något jag inte vet när jag blir igen. Med normal menar jag en normal Camilla. Som jag är, som jag ska vara, som jag brukade. Och på något vis känns det som att hon kan vara borta. Det är svårt att gå igenom stora prövningar på rekordfart för man förändras med sådana. Förändras man så fort att man inte hinner anpassa sig vet man till slut inte vem man är längre.

Men jag har mina chips, jag har första säsongen av Gossip girl på dvd, jag har tranbärsjuice, för jagh ar urinvägsinfektion, och nu ska jag bara ligga här och kurera mig. Och må dåligt. För jag får det.

Jag får det för jag lyckas kliva upp varje morgon ändå.