Min "dag".

  Först var jag nere på stan imorse, stod ute och trampade före öppningsdags. Eftersom jag då inte sovit en blund på 24 timmar hade tröttheten slagit om till övertrötthet och rastlösheten tog ut sin rätt.

Och eftersom jag numera skiter fullständigt i att kämpa för ett få "normal dygnsrytm" sov jag 12-19. Jag har verkligen officiellt gett upp. Hur jag än gör kommer jag vara vaken 24 timmar igen vilken dag som helst. Och då börjar allt om. Hur många gånger på en månad kan en tjej vara vaken 40 timmar i sträck? Jag orkar inte. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte.

Jag har bokat in en massage imorgon 12.00.. Lagom tills jag kommer sova min "nattsömn" egentligen.. Jag tog faktiskt två sömntabletter för en stund sen, jag har 7,5 mg  i styrka på mina tabletter och maxdos för vuxna är 10 mg. Tar jag två av dem blir det för mycket. Men jag hittade några av mina gamla 5 mg så nu tog jag två och hoppas på att det leder till att jag kan sova någon stund innan jag ska upp.

Jag är så trött, less och ledsen. Det är vad jag känner. I varenda cell av kroppen hela tiden. Och mest utmattande av allt är att försöka att gå runt och bete mig som att jag inte är det.

Jag har gjort det igen.

Jag har ju ordentliga sömnstörningar. Sömnrubbningar. Bieffekt på tablett? Eller något annat? Jag har inte somnat än i alla fall. För det mesta sover jag ca 12 timmar per natt, ibland lite på dagtid också. Och så kommer såna här dygn ibland. Så det kommer till en gräns att jag måste vara vaken ända tills kvällen för att ha en chans att fixa dygnet. Jag är så trött på det. Jag orkar inte bry mig längre! Hur många gånger har jag varit vaken 1 ½ dygn bara för att fixa en dygnsrytm som inte går att fixa. Jag ger upp. Jag sover när kroppen vill. Det spelar ingen roll just nu.

När jag ändå var vaken tidigt var jag in i H&Ms sale-avdelning, som uppdaterars runt 5-6 på morgonen och då finns det mest saker där. ;) Jag var duktig, jag gjorde inget dumt. Jag försökte, jag la den underbara vita klänningen i varukorgen, när jag skulle betala var den vips slutsåld. Jag gråter blod.

199 kronor, nedsatt från 349.

Hittade däremot en klänning för att läka mina sår, men jag ska se om den finns i butik. 99 kronor! Jag tror jag blir lurad, varför kostar den här 99 kronor ordinarie pris? Underbar och snygg kostar inte 99 kronor i vanliga fall.

Sex and the city

Hmh, naah. Somna gick inte. Kristin kom in och frågade ifall vi skulle röka. Jag låg rastlös i sängen, all min "sluthet" var borta. Det var som att jag bara behövde vila lite. Vi har sett andra Bridget Jones-filmen och har promenerat till 7-eleven och köpt cigaretter och choklad. Nu slökollar vi på Sex and the city. Nu var det ett tag sen vi gick igenom den boxen. Sex and the city-boxen är helig. Jag gick seriöst runt och letar pidestaler (det stavas på nåt annat vis men jag orkar inte kolla) till den förut, har glömt bort det nu. Ska göra det nästa gång jag är på en second hand-affär.

Hoppas ni finner mitt liv intressant, det gör inte jag. Är ifrån Jocke väldigt mycket nu. Han gör saker, jag gör saker, nu är han sjuk och jag håller mig på säkert avstånd en kommun ifrån när jag helst bara vill åka dit och krama ihjäl honom.

När man hittat någon som gör en hel är ett särboförhållande inte det bästa. Men det kommer, det kommer. Jag saknar dig älskling. Jag lovar, jag kommer att komma med cheeseburgare om du vill.

Blärgh

Idag har jag varit hos barnmorskan som var en helt fantastisk barnmorska också. Jag ska få en p-stav i armen i alla fall. Läskigt.

Annars så.. Har jag gått runt hela dagen. Är helt slut nu, helt döende. Ont i kroppen, känner mig febrig.

Tänkte vaccinera mig i helgen. Visst är svininfluensen uppförstorad helt otroligt. Att vaccinet ska vara livsfarligt så man inte törs ta det är också otroligt uppförstorat. Jag tänker ta det. Jag är mer rädd för svininfluensen än vaccinet i alla fall. Jag skulle inte orka få skiten. Och dö vill jag ju inte heller. Det börjar sprida sig ganska bra i Sverige nu. Jag har övertalat Jocke också..

Nä jag ska sova nu. Jag är helt död. Det ska bli så skönt. Har precis sett Bridget Jones dagbok, vi hyrde båda. Världens bästa filmer. Världens bästa.

"Ich bin possibly mit bebe"

Kärlek 3000

Jag och Kristin har en viss förkärlek till att hyra svenska filmer. Det kan bli bra ibland, dåligt ibland.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något någonsin skulle kunna vara så JÄVLA värdelöst.

Vi är båda förbannade efter filmen för att den är så jävla dålig.

Jag har varit med om mycket i år men det här var det värsta som hänt mig.


Nu ska vi se Twilight.. Gamla trygga Twilight som alltid är bäst. Med riktiga karlar I might add..

Som bara jag kan.

Dagsplanerna idag gick suvereänt.

Efter jag ätit tidigare nämnda otroligt goda frukost tog jag av mig tröjan jag sov i, i syfte att klä på mig något ordentligt, la mig ner i sängen med datorn för att jag skulle kolla upp något, och på tre sekunder kom den överväldigande tröttheten och allting på skärmen var suddigt. Jag la mitt lilla huvud ner och sov på två röda.

I fyra timmar.

Nu är det lite för sent för allt, och likt i fredags när min läkare ringde missade jag hans samtal pga djup sömn. Jag ska maila nu..

Nu vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Äta middag kanske. Det är väl bara att passa på när man är vaken.

Good dreams good dreams here to stay.

Jag har som vanligt inte orkat skriva, har inte haft mycket att säga helt enkelt.

Jag ska äta frukost strax, vilket jag inte gjort på jävligt länge faktiskt. Men jag är genuint hungrig och vill verkligen ha mackor i ugnen med vanlig ost blandat med mozzarellaost  och litegrann philadelphiaost med salt och vitlökspeppar. Och apelsinjuice.

Sen ska jag gå ner på stan och gå in och boka denna massage på Belle Visage:

Taktilmassagen aktiverar kroppens oxytocin – må bra hormon - och bidrar till att bli medveten om och känna kroppens fysiska gränser. Massagen bidrar till: bättre sömn, lindring av smärta, fördjupad andning, förbättrad cirkulation, bättre näringsupptag, förbättrad mag- och tarmfunktion, ökad kroppsuppfattning, öka initiativförmågan, minskad aggressivitet, minskad stress och kan balansera blodtrycket.

Av vilka uppräknade områden jag behöver hjälp på samtliga. Jag vet inte hur mycket jag tror på det men det kommer hur som helst bli skönt. Min kropp är så spänd, jag spänner mig alltid omedvetet, jag försöker sluta med det, men det är svårt. Men jag får fortsätta försöka.

Det är lite svårt att välja dock. Nästa gång ska jag prova Shiatsu som också verkar passa mig som handen i handsken. Sen vilken av dessa som känns bäst fortsätter jag med regelbundet.

Shiatsu ges bland annat för allmänt välbefinnande, sjukdomsförebyggande eller för att behandla olika besvär som stress, huvudvärk, högt blodtryck, depression och problem i rygg, nacke och axlar m.m.  Syftet är få kroppen att slappna av samt att lösa upp blockeringar, allt för att stimulera kroppens egen förmåga att läka sig själv.

Antagligen börjar jag säkert med den som har en ledig tid först för jag vill verkligen ha lite massage nu!

Saga ligger i sin kattsäng och värmer sm

Saga ligger i sin kattsäng och värmer småtassarna på elementet. Och är världens sötaste jävla katt.

Thank you.

Jag fick ett sms idag som fick mig att gå från att känna mig som noll till a million bucks.

De två smsen jag fick var det finaste jag läst i hela mitt liv. Jag la mig rakt ner och började gråta igen bara för att jag fick ett inre lugn av att höra det. Lättad. Jag antar att jag behövde bekräftelsen. Antar att jag ville höra vad han älskar mig för, och höra vem jag är, för jag är 22 år med en massiv personlighetskris.. 

... "Sen har du en känsla för stil som ingen annan. Du bär upp det mesta med sådan övertygelse att du skulle kunna gå på krogen i flanellpyjamas och ändå vara snyggast sexigast och coolast på hela krogen."


Om du vill ha intensiva ögon och mitt "signaturleende" lägger jag upp den här så länge. Nästa gång du ser mig kommer du få se samma sak. Jag saknar dig och oss. Kom snart. Aight?!?!

Push the door

I'm home at last and I'm soaking through and through

Then you handed me a towel and all I see is you

And even if my house falls down now I wouldn't have a clue

Because you're near me

Ooooh yes.

Efter den vansinnigt hårda dagen (refererar nu till föregående inlägg) blev det som sagt lite second hand. Lite smått med julpynt. Sen åkte vi på Fyndlagret.

Då såg jag den.

En gammal systemkamera.

4 objektiv, 1 blixt samt 1 självutlösarsladd (som är typ 2 dm lång så jag.. Ja jag fattar inte.)

200 kronor.

Jag trodde jag skulle dö.

Det gjorde jag inte.

Jag köpte den.

Självutlösarsladden är den som är längst upp i vänstra hörnet här.. Man skruvar på den på utlösarknappen, sen trycker man längst ut på en liten grej på sladden så trycks avtrycken av och tar en bild. Sånt är ju till för att man ska kunna ställa en kamera någonstans och ha en sladd så man kan ställa sig framför den och ta en bild på sig själv liksom. Hur gör jag det med den här.. "sladden"?

I kameran står det att garantin går ut 1968.. Charmigt ;)

Jag har också fått viskat i mitt öra att det eventuellt finns tillgång till mörkrumsutrustning i min ingifta släkt.. Jag måste börja leta hus med källare utan fönster.

Fy fan.

Är helt urladdad. Verkligen helt urladdad. Har ändå löjligt mycket jag bara måste få skriva ur mig.

Det har varit jobbigt senaste tiden. HELA mitt liv. Jag och Jocke har inte fixat allting så bra som vi kunnat.. Alltså. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det blir nog något i stil med vad jag skrev till Jocke för inte så längesen. Vi är plus och minus på ett batteri, som alla vet behövs det för att det ska fungera överhuvudtaget. Plus och plus mot varandra funkar inte. Och vi är definitivt plus och minus. Vi är olika, i min mening är det olikheter som är själva charmen. Men vi är så i grunden olika och fungerar så olika. Vi är helt lost in translation ibland. Fast vi pratar så mycket har vi ändå inte den bästa kommunikationen på grund av att vi inte alltid förstår varandra och det kan bli så fel när det verkligen inte behöver.

Det enda positiva är att vi lär oss hela tiden av varandra. Vi är så jävla olika på vartenda område man kan tänka sig förutom att vi båda älskar cheeseburgare med bara ost, energidrycker av alla dess slag och körsbärsgodis. Vi är elektriska. Det slår gnistor. Det har det alltid gjort. Och det har blivit svårhanterligt.

Och förra sommaren återförenades vi återigen, gick runt och umgicks i ett halvår helt övertygade om att vi inte skulle fungera tillsammans med den andra. För att vi är som vi är. Och vi har sabbat så mycket. Men vi gick runt i ungefär ett halvår precis som om vi var tillsammans. Det var jag som tog tjuren i hornen i januari i år och sa allt eller inget.. Innan vi blev tillsammans fungerade allting liksom toppen.

Sen har det inte precis blivit dåligt i och med det. Vi blev tillsammans strax innan första operationen. Och hela året har varit ett helvete ända sen dess. Och är det fortfarande. Det tar fruktansvärt mycket av mig, min personlighet, hela mig. Men det tar inte bara på mig, det tar på personen jag är tillsammans med som måste plocka upp bitarna av en isärfallande människa precis hela tiden. Och det har bara eskalerat. Jag var hoppfull länge, men jag bryts ner. Jag har låtit det här året komma åt mig så otroligt mycket. Jag vet inte hur man inte kan göra det. Jag var en glad tjej. Stark. Positiv. Jag har alltid varit en helt annan människa. En helt annan flickvän. Jag är inte den överragerande tjejen, inte tjejen som gråter ständigt, jag är ingenting av vad jag är nu.

Jag vill att allting ska sluta så jag kan bli den han blev tillsammans med.. För det kan inte vara såhär det blev. Att jag blev sånhär. Att jag är sån. Permanent. Men hur lång tid kommer det ta att bearbeta, hur lång tid innan jag kan börja komma tillbaka till mig själv. När den fysiska kampen inte ens är över än. Och jag måste ställa in mig på att mina smärtor är kroniska. Men jag vet att en samtalskontakt är en väldigt bra start. Och självinsikt är det med. Jag vet hela tiden om hur jag är. Ofta försöker jag, ofta kan jag inte.

Det är ingen fara med oss två. Vi är förlovade, vi ger inte upp. Och vi har bara haft det ganska jobbigt på senaste tiden. I ett par månader kanske. Nåt sånt. Inte varje minut vi är tillsammans naturligtvis. Även i våras och i somras när jag varit ute från sjukhuset har det varit bra, jag har inte varit såhär.. Det har helt enkelt eskalerat bara. Det är allt jag kan säga. Allt har eskalerat. Våra olikheter sliter isär oss och vi är så jävla dumma och korkade ibland att vi låter det bli så överhuvudtaget. Rycker inte på axlarna åt missförstånd, vi är helt efterblivna. Och jag är nog det i synnerhet. Hur svårt det än är att ta på sig det, så är det nog jag som måste göra det. Allt är inte mitt fel. Det känns lite så, men jag vet att det inte är så. Men en större del är verkligen det. Jag kanske har förändrats.  Det betyder dock inte att jag inte kan tänka på vad jag gör och säger. Det betyder inte att jag inte kan ändra mina fel eller jobba på mitt förhållande. Och när något är hans fel så blir det inte enkelt för honom. För det blir större än vad det är. Gäller egentligen för båda. Allting förstoras.

Det blev en rejäl urladdning idag. Vi hamnade i ett bråk om gud vet vad. Julpynt? Disk? Nej jag VET INTE ENS. Vi är så dumma. Vi är olika, vi är plus och minus, vi skapar massa elektricitet man antingen kan hantera eller inte. Ibland kan det bli lite överladdat och då lär man sig att hantera det. Istället för att urladda.

Jag vet inte om det är normalt att skriva om sitt förhållande såhär men jag gör det jag. Jag skriver ju om allt. Om mitt liv. Han är den jag ska dela det med. Han är den som friade på sjukhuset. Efter sju månader av helvete friade han. Jag är van att människor försvinner när saker och ting blir jobbigt.. Karlar i synnerhet.
Men vad det gäller Joakim så är det inte så. Vi är förlovade, och att han kan fria till mig mitt i allt helvete, lika omedveten som jag när eller om det någonsin kommer ta slut.. Det är otroligt. Han har funnits där hela året och han kommer fortsätta.. Och fortsätta och fortsätta. Att bara känna att man är värd det är överväldigande för mig. Faktiskt. Jag är mer van vid att känna mig som en börda. Det gör jag i och för sig nu också, för jag är det. Inte på så vis att någon klandrar mig eftersom det inte är mitt fel, men jag är någon man måste ta hand om. Allting handlar om mig, jag mår alltid värst hur dåligt någon annan än mår. Allting handlar om att fixa eller ta hand om mig, ta hänsyn till mig, hjälpa mig. Jag vill desperat hjälpa någon tillbaka, har knappt någon kraft av ta av. Inte den kraft han förtjänar. Jag hatar det. Men han har liksom valt det.. Jag är av någon anledning värd skiten. Jag vet inte varför. Kommer aldrig veta varför. Men jag tänker inte ifrågasätta det. Man ska inte ifrågasätta de bra sakerna så mycket.

Jag personligen har aktat mig lite för långa förhållanden och det här är mitt första.. Jag lär mig. Och även fast jag inte haft ett längre förhållande (än 6 månader, som var med Jocke förra gången, annars är ca 3 standarden på mina) vet jag att förhållanden, i synnerhet långa, går upp och ner. Nu har det varit ner ett tag. Vi har hållit ut duktigt och länge under hela det här påfrestande året. Och att det går lite sämre ett tag är normalt. Problemet är att vi båda är så slitna  efter allt som händer mig att vi inte orkar med det, orkar inte hantera det dåliga som uppstår i vårt förhållande, det tar av oss så mycket. I synnerhet jag orkar inte med att något annat i mitt liv än min kropp ska vara några som helst problem. Jag vill att det ska vara tipptopp, jag har inte tid eller kraft över till oro över annat. Men ändå har jag valt att kämpa och ha ett liv så mycket som det går. Ska jag leva i ett liv, istället för att gå ner mig helt och ligga i en säng utan att integrera med människor, är den världen inte perfekt. Och jag tänker definitivt inte sluta "orka" ha ett förhållande. Jag försöker ge. Gud vad jag försöker att bara GE. Och jag kommer fortsätta försöka.

Vi vet exakt vilka problem vi har och jag personligen mår skitdåligt av att veta hur mycket som är orsakat av mig.. Men vi ska ta ett rejält krafttag om det här nu. Det jobbiga är att jag har ingen ork. Men man kan vara orklösa, till och med må skitdåligt tillsammans. Utan att skada varandra. Det vet jag. Man kan må dåligt, men kan inte skylla allt sitt beteende på det. Verkligen inte. Sånt hatar jag så jag tänker inte göra det.

Jag har kämpat emot så mycket panikångest idag.. Hur jobbigt är det inte att vara mitt i ett bråk och helt plötsligt börja krampa ihop och få andnöd? Så att man blir ett offer det är "synd om" som den andra måste ta hand om.. Sen ska man fortsätta försöka diskutera. Det är skitsvårt. Ibland när jag vill säga något kan jag inte. Det fastnar i ett andetag, för luften tar slut, jag får panik. Jag får panik panik panik. Och vem måste ta hand om det om inte Jocke. Man ska andas, man ska lugna ner sig, man ska slappna av i magen, inte få ont. Alltså varje gång han säger så vill jag slå till honom. För man VILL få den där paniken, kroppen vill ta uttryck på det viset, för man har paniken i kroppen och att ha honom sittandes där och tala om för mig att jag ska gå emot vad kroppen vill är så frustrerande. Och absolut nödvändigt. Det är som att kärleken bara strålar ut händerna på honom när han försiktigt stryker mig på magen.. Och jag mitt dumhuvud kan ligga och få panik över att jag har panik. Dubbelpanik. Men jag börjar bli bättre. Ju mer man tänker "jag måste sluta jag måste sluta jag måste sluta" desto värre blir det. Det enda man ska göra är egentligen att andas..

Och efter vi hade vad jag kallar vår urladdning idag hade jag svårt att repa mig.. Jag har egentligen inte gjort det. Eftersom vi båda är dumma i huvudet så var vi båda på väg ut ur lägenheten till slut. Fast jag gick ut och slet in Jocke igen för man går fan inte ifrån ett bråk tyckte jag. Sen efter en stund klädde jag på mig och skulle dra själv. Ni hör ju själva vilket rationellt beteende det är. Den största konflikten jag har med mig själv är att jag är en  jävligt rationell människa som gör orationella saker.

Jag låg på golvet fullt påklädd och grät. Vi slutade bara på golvet. Jocke, som har mer eller åtminstone annorlunda styrka än jag, kunde resa sig upp efter utredda/konstaterade problem. Jag låg kvar. Han slog på musik. Jag låg kvar. Han la sig med mig en stund. Sen var det dags att bli lyft. Stå på egna ben. Var som Bambi på hal is. Jag fick bli ledd in i hallen, försökte ta av mig skorna nästan helt vilande på att hans armar höll upp mig. Han bar in mig till sängen och fick ta av mig skorna. Där låg jag och fortsatte gråta.

Och när han till slut efter mycket lirkande fick mig att konversera och komma ur koman ställde han mig upp, satte på mig ett skärp, för vi skulle på vår sedvanliga second hand-runda. Jag ville inte, jag orkade inte, jag ville inte orka, men jag gjorde det. Han tutade i mig en Red bull-shot och till och med köpte cigaretter, så jag tycker det här paketet får jag skylla helt på honom, det kan ju inte vara mitt fel att jag röker. Sanningen är att han verkligen försökte få i mig mat, jag ville ha dricka och nikotin. Jag är dum i huvudet på många sätt.

Det tog en och en halv cigarett, en red bull shot och skymten att julpynt på Erikshjälpen innan jag verkligen kom till liv. Jag råkade köpa en tomte. Och ett vinställ. Vad jag nu ska med det till som inte får dricka vin. Det var fint och kostade 18 kronor, vafan. Så går det.

Nu ligger jag hemma och känner en utmattning jag aldrig känt förut. Det är helt obeskrivligt.

Kärlek är inte ett dugg komplicerat. Det är så enkelt. I alla fall för mig. Själva kärleken i sig. Känslan. Den kärleken jag har är stor, självklar. Jag tror all kärlek är det. Det är vi människor som strular till det.

Jag älskar dig. Jag hatar att bråka men du är min favoritperson att bråka med. Jag vill inte vara i ett förhållande med någon annan och bråka med någon annan. Du är min favoritperson att ha en dålig period i ett förhållande med. För  att jag älskar dig. Det kommer alltid till någon punkt då bara ren kärlek inte räcker. Det hänger på personerna som ska förvalta den. Så är det bara. Och nu skärper vi oss.. Sån här kärlek kommer en gång på en livstid.

Nu laddar vi batterierna. Nu skapar vi fireworks. Fast roliga fireworks.

För att citera en klok man "när vi har det bra, då har vi det JÄVLIGT bra."

Bläää

Det gick inte riktigt som tänkt med psykologen idag.. Han kunde mest konstatera att jag inte är psykiskt sjukt. Och det är jag ju inte. Jag är fysiskt sjuk. Och är relativt deprimerad och får panikångest av detta och/eller medicinerna jag äter. Så är det med det. Och behöver jag prata igenom allting är en kurator bättre. Jag däremot funderar på ifall jag behöver något mer än samtalskontakt vad det gäller panikångest. Men kanske inte. Jag vet inte. Är det medicinernas fel är det ju inte lätt.

Jag kände igen namnet på kallelsen någon så vansinnigt och jag visste inte varför. När jag såg honom kände han igen mig direkt och visste inte varför han heller.  Väl inne på hans kontor frågade han om jag inte boxas. Han är Timrå boxningsklubbs läkare (där jag tränade i alla fall första 3 åren om inte mer) Och varit läkare på många tävlingar. En svunnen tid.. En avlägsen värld. Jag saknar det fortfarande varje dag. 

Matthias, min (favorit)läkare som också bor mitt emot träffade jag på igår och han sa att han skulle ringa mig idag, vilket han gjorde.. Och jag missade det, för jag sov som en klubbad säl. (Jag gissar inte gärna ett samtal från honom) Mamma hämtade mig efter psykologen (för att jag satt på toaletten och grät, mest för att gråtandet drog igång redan inne hos psykologen, jag är inte strålande på att stänga av när jag väl kommer in i ett sånt tillstånd) kämpade mot min panikångest (och lyckades avstyra den, jag lär mig!) och körde hem mig till sig. Där sov jag i tre timmar. Vad ju bra för dygnsrytmen jag halvt haft ihjäl mig för att fixa..

Jag var riktigt illa däran imorse. Kroppen ville knappt resa sig. Jag hade äntligen fått sova inatt men bara 6 timmar. Ja det är jättelite, för mig. Och efter 38 vakna timmar extra jobbigt. Jag ville inte dit.. Och trots att jag bad Jocke ringa och väcka mig vaknade jag inte. Förrän lite sent. Jag hatar det faktum att jag snoozar omedvetet. Glömde bort att lägga mobilen någonstans jag inte når den. (Jocke gör så, jag tror det är ett vinnande koncept för såna som jag..) Mamma körde dit mig.

Nu ligger jag hemma, ensam (med Saga) och mår dåligt. Jag saknar Jocke något så fruktansvärt och skulle egentligen vara med honom. Men det blev inte så. Han mår dåligt/är död, jag mår dåligt/är död, ingen orkar ta sig till den andra. Så kan det gå. Men det är jobbigt ändå.

Nu ska jag koncentrera mig på Idol. Viktigt.

Jag kan fortfarande inte sova så jag lek

Jag kan fortfarande inte sova så jag leker med en peruk. Här ligger jag och funderar på hur dyrt det vore med lite hår. Nu ska jag verkligen bara ligga rakt och upp ner stilla tills jag somnar, om det så blir om tre dagar. Jag har slitit ihjäl mig! Hela dagen! Och kan inte somna! Har inte sovit sen jag klev upp klockan 12.00 november 4. Nu blir det sovmask på. Bara kattfan får störa. Hennes spinnande är som min lullaby. Yes, there will be sleep. There must be sleep. Sovmask, sömntablett, katt. Jag ska vara vid sjukhuset 10.00 imorgon. Det blir ju bara den miljonte gången den senaste veckan jag får ta från mitt sparkonto, bara för att kunna ta mig dit för min myntsamling duger inte längre och Försäkringskassan har inte betalat ut mina pengar än. Tack Länstrafiken Västernorrland. Tack Försäkringskassan. Tack regeringen. Tack alla. Nightie night.

Ligger här i soffan för bekväm för att t

Ligger här i soffan för bekväm för att ta mig till datorn. Har gått omkring hela dagen. På vilken energi? Ingen aning. Men varit vaken ett och ett halvt dygn nu. Måste vara vaken under dagen också så det inte går åt helvete helt. Det enda jag köpt idag är mat och nu har jag ont i ben armar och rygg. Jag dör av att bära matkassar. Jag vill ha massage. Men nu ligger jag här ensam mörkret under mitt 800kronors underbara täcke i mitt 500kronors underbara hotelllakan med en värmedyna i svanken och tre värmeljus tända. Kollar på tv och väntar på att EMA börjar på MTV. Jag är nöjd så. Även om jag saknar jacuzzin något fruktansvärt. En sån har jag nog aldrig i mitt hem igen. Sedan blir det dusch och mat. Lax med teriyakisås. To die for. Sen ska jag fan somna gott. Det måste jag. Det har snöat hela dagen och det är ganska jobbigt att gå runt i flera timmar. Men mysigt ändå. Jag gillar det. Det perfekta vore att ha min karl här som med stora starka händer kan ta hand lite om min rygg eller i alla fall nacke som jag älskar när han gör. Och få behålla hans famn här inatt. Då vore allt perfektion. Men jag är nöjd. Med dagen. Ändå. Faktiskt. Vet inte varför.

Lägesrapport

Klockan är 11:42 och jag har INTE SOMNAT ÄN.

Vad är det med min kropp som gör att den kan vara vaken hela nätter, hela dygn ibland? Men mest av tiden sover jag 12 timmar i sträck om inte mer. Jag ser stor potentiel till att jämna ut det lite så man inte blir antingen för övertrött eller för seg för att kunna fungera så att man oavsett vilket blir helt dum i huvudet. Varför kan jag inte bara vara lite mer normal? Varför hjälper inte sömntabletter, avslappningsövningar eller Damien Rice? Vad är det för fel på mig? Jag behöver någon massiv terapi. För min kropp. Eller är det hjärnan. Tror det är hjärnan.

Jag haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaataaaaaaar min kropp. Eller hjärna. Eller båda. Är det bra det?

Jag har inte ätit på 17 timmar nu för det var igår kväll när jag åt middag. Stört.

Men Björn han bjuder. JAG SKA HA NUGGETS.

Jag är hyperaktiv.

Analog fotografering.

Jag är ett stort fan av dyra maffiga digitalkameror och det blir jättebra resultat med dem samt att det är så smidigt. Men vet ni vad jag saknar? Analog fotografering. Det var faktiskt det enda vi höll på med i 3 år, den enda utbildning jag hittills har, och för vad? För att världen precis ska byta från analogt till digitalt och marknaden inte finns kvar :)

Jag älskade verkligen hela processen, som slutade med att man fick lägga ner det vita fotopappret i vätskan och se bilden träda fram. Magiskt.

Nu KAN jag nog köpa mig utrustning för ett mörkrum egentligen, fast det kommer jag nog inte göra.. Det är ett jävla jobb att hålla på med alla vätskorna och skit. Och så lite smådyrt då. Hehe. Men det skulle vara såå jävla coolt. Och så kunde jag lära Jocke och så kunde vi ha ETT gemensamt intresse.. ;) Men han har en analog systemkamera jag kommer smygadoptera lite.

Enda gången jag varit med i tidningen på en livstid är med den här bilden efter vi hade en utställning. Och jag jobbade halvt ihjäl mig i mörkrummet också så tacka fan för att jag ska ha nåt för det ;)

Tema 60-tal. Färg vill jag ALDRIG mer göra i ett mörkrum, jag hatar det.. Det är SVINSVÅRT! Jag har jättelite analoga bilder inscannade, och INGA kopior av någonting, och jag vet inte varför. Jag hade så många, så mycket negativ, allt borta.

Nu blev det digitalt, som ni kanske märker. Och den här herren har nog aldrig upplevt så mycket blixtar i ansiktet som när jag stod rakt under honom på denna konsert.. Ni vet vem jag pratar om, eller hur?

Timbuktu. Denna sitter i en ram hemma hos mig och folk vägrar tro att det är jag som har tagit. DET ÄR JAG! Jag tog 700 bilder för att få just den här.

Romanique. Digitalt porträttfotografi på en tjej med en hejdundrandes blick.

Grejen är att tar jag inte tag i mina intressen snart så går jag under.

Jag måste göra något kul.

Har ni sett att det snöar?

*

*

*

Årstidsskiften inspirerar mig. Jag har inte fotat alls denna höst, som är min favoritårstid att fota. Detta är nog en två år gammal bild. Jag orkar aldrig. Något så enkelt i sig kan bli så vackert bara ljuset ligget på ett sätt och löven på ett annat. Vem är jag att ligga här och inte fånga det på film? Egentligen.

Is it true?

Till något som varken spelar någon roll för fysiskt välmående eller världsfreden, men jag såg att Erik valt att sjunga The show must go on på fredagens Idol.. Jag ryste bara av att läsa det. Jag blir verkligen inte ledsen om han vinner. Och eftersom det alltid i slutändan lyckas bli på liv och död för mig lagom till slutfinalen av Idol blir jag nog väldigt ledsen om han inte gör det också..

Men vem annars om inte han tar ett isländskt Eurovision-bidrag och gör det så bra?

I dooon't get it

Nu börjar jag känna en viss frustration i kroppen också.. Kallsvettningar och frustration, som egentligen inte ens kan beskrivas som frustration men man har helt enkelt inget känt ord för det, om jag inte visste bättre så vore det här abstinens. Solklart.

Men från vad kan jag då fråga mig. Ketogasprutor går ur kroppen på några timmar, jag tog min sista dagen innan jag skrevs ut vilken är en hel jävla vecka sedan i så fall.

Sluta röka är något jag borde göra men det är inte så lätt när man redan har abstinens eller vad säger ni.. Nej just ja det vet ni inte.. Inte jag helle för jag HAR ju ingen abstinens? Åååååh hur ska man få klarhet i något när  man har en kropp som inte beter sig som NÅGON annan?

Ja rökbegär och cigaretter förstår jag mig i alla fall på.. Adios.

1 år sedan.

Inspirerad av Linnéa fick jag för mig att se vad som stod i min blogg för exakt ett år sedan.

Hehe.

Att jag glömde.

4 november för 1 år sedan valdes Barack Obama till amerikansk president och jag höll på självdö av lycka efter en väldigt lång, politikbesatt höst. Det blev rätt många inlägg där, 4e november.. Utdrag ur min personliga valvaka:

"Kristin ligger trött som en pannkaka och mumlar delstater..


K: "North vagina.. South vagina.."


Jag: "Kristin.. Vad SA du?""


"När Obama fått 270 röster, då är det över. Då är det klart. Då du din gamla jävla dinosauriegubbe John "krigsveteranen" McCain! DÅ ÄR DET KOKTA FLÄSKET STEKT! DÅ ÄR DET INGEN SOM BRYR SIG OM ATT DU BLEV TORTERAD I ETT KRIG FÖR TVÅ TUSEN ÅR SEDAN! DÅ ÄR DET INGEN SOM LYSSNAR LÄNGRE!"


"04:42 Allvarligt talat dom har räknat Floridas röster hela satans kvällen, dom var bland dom första som stängde vallokalerna. Hur svårt är det. 1,2,3,4..".

(Florida var avgörande, och det som kommer nu är en naturlig följd av det som hände när det var klart)

"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

F*ck it's cold.

Har kallsvettats heela dagen. Hur man än gör blir det för varmt eller för kallt. Det enda som känns bra är duschen. Fast där kan jag ju inte sitta och häcka.

Jag har sovit ett par timmar nu på kvällen i alla fall, vaknade väl inte helt fräsch kändes det som. Orkar knappast duscha igen. Det bara är. Ett par gånger medan jag var sjuk hade jag några överjävliga episoder av kallsvettningar.. En gång när jag var som värst sjuk, 2007 var det nog, då jag vaknade sjöblöt i svett flera gånger varje natt, varje gång la jag mig i badkaret, bytte kläder, bytte sängkläder i mån av tillgång, det gick ju inte varje gång.. Det var lite jobbigt. Eller nej det var svinjobbigt. Jag tycker INTE om känslan.

Nu ligger jag och kollar på Efterlyst, något jag aldrig gör. Det gör mig rädd. Det gör mig rädd att gå ut på gatan, det gör mig rädd att existera. Jag vill inte alls inse hur mycket som händer precis överallt precis hela tiden. Det behöver jag inte inse. Det hjälper väl att jag inte misshandar, dödar och våldtar? Jag gör min del.

Om alla andra bara kunde ta och göra sin.


Fan vad Leif GW Persson INTE är cool.

Men den här då?

En väldigt talande bild. Den talar för det första om hur långa shortsen egentligen var, för det andra är det väldigt talande för hur jag försökte fly från den schweiziska mimartisten som ville köpa mig.

Jag har ont idag också.. Nu vill jag inte röra mig mer. Kuk satan helvete jag är så trött. Jag gick en natt, trots en sömntablett, helt utan sömn. Det gjorde jag bra. Mycket bra. Det underlättar ju verkligen. Nä. Så mycket som jag skulle kunna sitta och spotta ur mig massa svordomar i ett inlägg motsvarande 50 A4-sidor så ska jag kolla på Gossip girl nu.

Allt som behövs för överlevnad.

Allt som behövs för överlevnad.

Blah blah blah.

Nu har jag fått mat, det är bra. Nu har jag paltkoma. Till skillnad från att bara vara i knarkkoma. Eller något åt det hållet.

Jocke sitter och kollar på Gudfadern med Linus, jag har gömt mig i sovrummet och ska göra.. vad? Kan ni gissa? Titta på Top model.

Men innan dess ska jag lägga upp ett par bilder så min mor kan fundera på vad hon gjorde för fel när hon uppfostrade mig och så mina bröder, åtminstone Peter som sen jag var 14 har ifrågasatt hur kort kjol man egen får släppa ut sin lillasyster i, kan reagera med att sätta kaffet i halsen.

Ifall någon undrar tog jag på mig en gördel där i sista minut och det är den som ger censuren över halva magen, det var antingen det eller vara en stomi-hora.

Jag gick verkligen in för att vara ett billigt fnask. Jag gick och köpte billigast möjliga foundation som inte passar min hy alls och skapade mig ett tjusigt fläckigt orange ansikte med en stilig linje som gick vid käken, kladdade på eyeliner och köpte ett läppstift med en omatchande läppenna. Tog på mig att spetslinne och ett par shorts jag brukar sova i som visar alldeles för mycket bakdel, ett par hooker-heels och nätstrumpbyxor, grabbade mina rosa handklovar och vad good to go. Jag hade allt hemma, utom sminket då. Jag gillar inte smink. Och så köpte jag en ful väska som döptes till hookerbag som kostade 10 riksdaler.

Ni får en bonusbild på Danne som vann bästa utklädnad som gaypolis (han fick låna mina handklovar när jag åkte hem) och uppstoppade hotpants. Jag vill för övrigt tillägga att alla poliser i Bulgarien såg ut ungefär såhär. På riktigt.

Och så vaknar man till ännu en dag. Och man vet inte varför.

Idag har inte varit bäst. För det första tog jag en sömntablett ganska tidigt som jag inte somnade på förrän vid 2-3 på natten. Sen har jag toksovit i 12 timmar på det. Jag har inte varit vaken någon längre tid och jag har inte bestämt mig för om jag ska hitta någon energi till att faktiskt kliva upp. Jag hade ont igår kväll och jag har haft ont idag. Det liksom.. Det äter upp energin.

Allt jag vet är att jag måste äta mat idag för jag har inte ätit någon riktig mat sen jag kom hem i torsdags.

Sen vet jag inte. Jag vill nog åka hem. Jag spar nog min energi till det.

Down, down, down.

Att ha en depression liggandes i huvudet är svårt att jobba  med. Att ha i skallen när man ska integrera med andra människor. Det är jättejättesvårt. Särskilt när man inte får någon psykologhjälp..

Jag vill som vanligt att Jocke ska finnas till hands ständigt vilket han inte gör, eftersom det är orimligt. Han skulle nog göra det om jag verkligen bad honom men det är inget jag skulle göra, ever. För han finns där så mycket han kan, det vet jag. Men när jag tror att jag ska få vara med honom och det inte blir så, ja då regerar jag rent panikartat. Med ostoppbara tårar, men en kropp som skakar, som  man verkligen känner att den VILL krampa ihop, hyperventilera, få panikångest. Och han får ta hand om det, påminna mig om att slappna av magen så jag inte får ont i den vilket jag får av panikångest, hjälpa mig att andas, prata mig tills jag är tillbaka från den värld jag försvinner in i.

Jag har bara haft panikångestattacker ett par månader, jag har inte lärt känna det, inte lärt känna vad det är som utlöser dem och hur jag själv  ska göra när det händer. För han är inte där, alltid. När han inte är där är attackerna alltid värre, men jag har hans röst i huvudet hela tiden. Vad han skulle säga, vad han skulle göra. Och så tar jag mig igenom.

Jag måste börja veta om att jag är stark, som jag visste förut. Jag stretar på, jag försöker, jag trycker på när jag är på sjukhuset, jag kämpar, jag säger emot. jag tar kontakt med människor, vill ha hjälp, jag fixar, jag donar. För jag har inte gett upp.

Jag bryter ihop och jag kanske klappar ihop helt och ligger på mitt rum i misär. Sen somnar jag och vaknar och jag kliver upp varje morgon igen. Redo att kämpa. Kollar posten efter en remiss till Huddinge. Får ingen. Går igenom en annan dag med allt vad det innebär.

Folk undrar, HUR orkar du? Svar: Jag vet ej.

Man måste bara ge sig fan på att ingen kan ta en, ingen kan trycka ner en, inget kan få en att gå under. Panikångesten kan ta mig ibland, depressionen också. Men jag kan ta tillbaka. Jag slåss tillbaka. Jag är ett djur, och jag är offensiv. Jag kämpar tills jag stupar.

Nu ska jag sova bredvid min klippa. JJag vet att du gör allt du kan, hela tiden, rädd för att göra fel, och det är mitt fel att det är så, du är verkligen en jävla klippa.

En klippa som kanske inte friade i direktsänding på tv  - syftar på fredagens Idol - men han friade på det absolut mest romantiska sätt jag kan tänka mig. Han friade på sjukhuset. Han gick ner på knä vid min sjukhussäng och frågade mig om jag ville förlova mig med honom. För mig är det romantik på hög nivå utöver det vanliga. Jag älskar det, jag älskar min ring, dess representation, och dig.

Jag har så mycket mer jag känner att jag vill säga, men jag måste verkligen sova nu. Sömntabletten har verkat för längesen och jag är helt borta egentligen.

Skit

Blev bara skit av allting ikväll. Mest har jag legat och mått psykiskt dåligt och försökt få in min hjärna på något annat (Top model, säsong 7) vilket har funkat hyfsat. Jag har småsovit till och från så nattsömnen är ju tveksam, men jag har tagit en sömntablett någon gång vid elva så jag måste ju fan däcka snart. Egentligen skulle jag slippa sova ensam iväll och det är vad jag menar med att allt bara blev skit. Skit som jag inte orkar. Jag orkar liksom inte med att ha förväntningar som det inte blir något av. Jag är för skör för att hantera något jag borde kunna hantera.

Tar man sömntabletter utan att sova på dom mår man jävligt dåligt dagen efter, som en bakiskänsla. Man blir så seg och oanvändbar. Inte för att jag är särskilt användbar till någonting ändå för tillfället.

Det är så jag känner mig. Allmänt oanvändbar Socialt oanvändbar.  Sexuellt oanvändbar. Psykiskt oanvändbar. Oförmögen att ge. Kan inte göra vissa saker, kan bara orka vissa saker. Om jag orkar något alls, om jag inte har en dag jag bara vill ligga och självdö och tillåta mig själv må så dåligt som jag verkligen för. Jag skulle kunna ligga i sängen från morgon till kväll och bara hjärntvätta mig själv med top model och annan sörja.

Men då är jag tillbaka där jag var för ett par år sedan när jag bodde själv och verkligen bara gick runt i en totalt kaosartad lägenhet och bara mådde skit och grävde ner mig totalt i hur synd det var om mig. Då gav jag upp. Det är lätt att göra det när man aldrig får någon riktig hjälp, aldrig får någon som riktigt bryr sig som kan hjälpa en.

Får jag inte en psykolog snart så trillar jag av pinn. Det är så uppenbart för mig och alla som läser och alla som känner mig att jag måste. Och ordet akut räknas inte. Akutremiss. En AKUTremiss som bara bollas runt mellan olika mottagningar. Jag orkar inte med det heller. Varför ska jag hela tiden orka tjata, orka trycka på allt hela tiden. Och när det inte hjälper så ska man fortsätta orka.

Jag vill bara vara barn. Då var man sjuk och behövde man träffa en doktor fick man det och man hade all tilltro i världen till vården. Och mamma fick fixa allt. Och jag fick ligga i soffan med täcket och kolla på vilka filmer jag ville som i hyrde på macken och jag hade en far som var närvarande som alltid var den som la pengar på godis och allt möjligt man ville ha. Det var nästan mysigt att vara sjuk.

Men då var man aldrig allvarligt sjuk. Då var det aldrig såhär. Och nu när allting är som  värst är det jag som är vuxen och ska fixa allting. Ändå har jag fått ta in mamma flera flera gånger när jag ringt henne och varit helt uppgiven, jag har ringt gråtandes för att jag talar för till en vägg hela tiden, inget hjälper. Så kommer hon och är arg och ställer samma krav som jag och då går det bra. Jag är 22 år och behöver fortfarande min mamma som fixar allt.

Ändå har jag fixat så mycket själv. Men alltid är det så att man måste tjata, och varje gång jag gråtit, särskilt hyperventilerat eller fått panikångest inför en läkare, då har det gått bättre. Men jag fejkar inte tårar, jag fejkar inte ångest för att få vad jag vill. Jag är en människa näst intill okapabel till att ljuga eller låtsas. Jag skriker inte och lever om. Jag vill inte vara ohövlig mot folk bara för att det är det enda som hjälper.

Jag är glad att jag fick så ont så jag bara skrek och inte kunde röra mig, jag kunde inte lägga mig på sidan för att röngta, jag kunde inte ta av eller på mina egna kläder. Då togs jag på allvar.

Ska man behöva skriva för att bli hörd? För jag gör inte så. Jag hatar att skrika.

Men vill jag ha en psykolog så fort som möjligt måste jag ringa och vara arg, otrevlig, krävande, enerverande och jobbig.

Så då får jag väl göra det då.,

Struggle

Jag kom hem i torsdags. Jag har inte orkat skriva.

Det går bra i alla fall. De höjda medicinerna och plåstren hjälper fint. Jag får ont då och då, inget jag skulle drömma om att lägga in mig för. Inget man skjuter in morfinpreparat i benet för heller. Jag skrev ut mig själv och till en början visste jag inte om det skulle gå bra, men jag visste att det blivit avsevärt bättre, färre sprutor, lindringare smärttoppar etc. Jag tog en chansning. Jag tror ändå jag känner min kropp och smärtorna tillräckligt bra för att kunna ta en sån chansning.

Jag är så spyless på att ligga inne. Jag håller verkligen på att GÅ UNDER varenda gång.

Nu är jag hemma. Och har kämpat emot att falla ihop sen jag kom hem. Jag har varit med Jocke större delen av tiden. Det är lättare då. Igår kunde han inte så då rotade jag i garderoben och klädde ut mig till hora och åkte på Kristins halloweenfest. I två timmar. Sen kom han och hämtade mig och vi låg och tittade på Entourage tills vi somnade.

Och som det känns behöver jag honom hela tiden. Vad jag än gör. Vill inte handla, vill inte titta på tv, vill inte äta utan honom. Och sen kommer det, som nu, till en punkt han vill göra något annat för en kväll och jag måste släppa. Och så mycket som han gör för mig, så mycket som han ställer upp och så mycket som han är med mig, så måste jag verkligen släppa. Och det tar emot för mig. Men jag kan inte luta mig hela livet. Jag är bara på tok för skör nu och jag vet att det sitter i mig, något jag kan jobba med. Något jag måste jobba med utan att strypa mitt förhållande och min pojkvän. Jag måste, måste, måste.

Det är bara svårt. Jag har varit ensam så otroligt mycket. Att få besök 1-2 timmar om dagen och vara ensam de övriga 22-23 i den miljön, så länge, så ofta som jag får göra det. Fan, vad det tär. Jag vill bara ligga ihopkrupen i hans famn twentyfour-seven. Det är vad jag vill göra. Men det finns inget realistiskt i det överhuvudtaget och jag vet det.

Om bara den där akutremissen till psykologen kunde ge någonting. Tydligen "bollas" den runt. Ingen tar emot den. Jag tjatar och trycker på, det finns inget man kan göra.
Det känns skitbra. Varken kirurg, smärtläkare eller psykologer på det där sjukhuset vill ta i mitt fall. Man vet knappt vad man betalar skatt för längre.. Jag trodde jag visste hur man kan fara illa, fara mellan stolarna i vården, jag hade ingen aning. Efter i våras var jag arg. Nu är jag mer än något annat så fruktansvärt besviken.


Jag  har i alla fall fått nya, lite starkare sömntabletter. Hjälper bra mycket bättre än de förra. Åh, jag sover som ett jävla barn. Jag sover så bra. Jag somnar bara helt sonika på kvällen och vaknar på morgonen. Är det så alla ni andra gör? Har inte lyckats sen jag var 14. Det är bra mycket enklare att må bra både fysiskt och psykiskt om man sover ordentligt. Men det säger ju sig självt det.

Jag dras mellan att försöka träffa folk hela tiden och att vara ensam. Men jag har inte ork. Att träffa Jocke är en helt annan sak.. Det är en helt annan ork man måste ha för att träffa vänner, vilket ingen får ta personligt. Jag bara orkar inte. Och ändå vill jag inte vara ensam för jag vet att då blir det så att jag måste bli tvungen att bryta ihop.

Och jag är aldrig den som försöker hålla inne sådant eller som försöker att inte bryta ihop. Jag är mer en person som tror stenhårt på att man måste tillåta sig själv känna som man känner. Och det vet jag att det stämmer. Men jag kan inte alltid leva som jag lär, det var enklare innan man hade en vardag där man bryter ihop varje dag. Jag vill bli stark igen, jag har inget tålamod, jag är utskriven nu och ingen vet när nästa tur blir, ingen vet hur länge jag blir borta i Huddinge, ingen vet något, och jag vill bara vara en "normal" medan jag är ute. Något jag inte är. Något jag inte kan vara, något jag inte vet när jag blir igen. Med normal menar jag en normal Camilla. Som jag är, som jag ska vara, som jag brukade. Och på något vis känns det som att hon kan vara borta. Det är svårt att gå igenom stora prövningar på rekordfart för man förändras med sådana. Förändras man så fort att man inte hinner anpassa sig vet man till slut inte vem man är längre.

Men jag har mina chips, jag har första säsongen av Gossip girl på dvd, jag har tranbärsjuice, för jagh ar urinvägsinfektion, och nu ska jag bara ligga här och kurera mig. Och må dåligt. För jag får det.

Jag får det för jag lyckas kliva upp varje morgon ändå.

En två tre.

1,2,3.

Tre fel har jag gjort idag och jag har forfarande inte fattat att jag vaknat. Kroppen sover.

Nu ska huvudet sova också,. Jag blir bara helt matt av sånt här, helt jävla fýsiskt slut. Jag har övergett telefonen som kommunikationssätt i alla fall. Och jag vet verkligen inte om jag faktiskt kan hålla mig från att slänga den i väggen för jag är så less.

Sömn .Det är det enda som funkar för mig. Och det funkar helt fantastiskt bra också.

Nejmen fan.

Ja, nu har jag gjort det. Hittat dem. Skorna som blir mitt nästa steg i min övningsprocess. Lite högre än jag är van vid, men ganska stabil klack, och ett par stabila skor som håller i vaden och stabiliserar upp.

Och det bästa är att de kostar 650, som jag "egentligen" inte har råd med, och då försöker jag sitta och hitta någon billig tröja på rea-avdelningen åt Jocke för att det ska kännas bättre för mig att skicka iväg beställningen, som om att jag snarare lägger i skorna bara i förbifarten när jag ska köpa en tröja åt honom istället för tvärtom.. Och så håller jag på bli tokig, för jag hittar ingen tröja!

Skoprovning

Provade de här idag.. Jag kan gå i klackar. Små klackar. Jag har aldrig lärt mig, jag har mer varit en converse kind of girl hela livet. Och sen övergått till svindyra adidasskor. Sen  har det smygit in med åldern.. Klackarna. 1,58 som jag är borde jag kunna det här.

Jocke sa "men du ska ju gå med tårna först" jaha vet alla på den här planeten hur man gör utom jag nu också? Inte för att gå med tårna först hjälpte. Jag såg ut som Bambi på hal is.

Men jag har en plan. Jag ska succesivt arbeta mig till smalare och högre klackar. Och börjar säkert. Med något man inte måste ha världens mest välutvecklade balanssinne för att ta sig framåt i.. Vet ni, om jag bara fått fortsätta med boxningen så hade jag haft det. Och vadmusklerna också.

Some day! Nu ska jag ha kul med att leta fram skor som ska bli nästa steg. Any excuse for internet shopping...

 Sayonara.

Vb: casa del Zlatan

Mamma är i malmö och smsar mig en bild på Zlatans hus. Awesome.

Utmattad.

Men jag kommer hemåt snart. Sakta bättre. Mindre sprutor.

Lars Winnerbäck - Ingen soldat

Himlen faller ner
det svider till där kniven skar
jag har varit vaken hela natten
känt om hjärtat sitter kvar
känt om hjärtat sitter kvar.


Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor
om jag gick i andra skor.


Jag är ingen soldat
jag har inga vapen att ta till
inga korståg jag vill gå
ställ mig inte i ett led
du får mig aldrig att stå still
jag fungerar inte då
jag är ingen soldat
jag tänker inte så.

Jag har härjat krig i huset
jag har härjat krig i mig
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig
snart drömmer jag om dig.


Jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har.
Men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar
ligger allting ändå kvar

Jag är ingen soldat
har inga vapen att ta till
inga korståg jag vill gå
ställ mig inte i ett led
du får mig aldrig att stå still
jag fungerar inte då
jag är ingen soldat
jag tänker inte så.


I rispan från min vrede
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå.

Jag är ingen soldat
jag har inga vapen att ta till
inga korståg jag vill gå
ställ mig inte i ett led
du får mig aldrig att stå still
jag fungerar inte då.

Dimma

Nu är det dimma igen, har varit dimmig hela dagen, jag känner mig helt väck. Jag har suttit vad datorn väldigt länge nu och allting har varit suddigt hela tiden, och nej det är inget glasögonproblem, det är ett bieffektsproblem. Och även fast jag bett om den här höga doseringen så får jag klaga.. För det är ju inte mitt fel att den måste höjas. Jag får klaga. Jag får alltid klaga.

Oops, I slipped.

Tänkte inte handla förrän jag får mina pengar, men vad fan. (Har ett visst postorderproblem som gör att när jag väl får mina pengar har jag redan handlat för allt som jag borde ha över den månaden) Det gick bara att handla på faktura ändå (på melba.se ifall någon ville veta) så vad gör det om jag gör det idag eller imorgon. Ju snabbare jag får fakturan desto bättre liksom.

Så, nu har jag förklarat för mig själv att det är okej, och tittar på man kläderna känns det ännu mer okej.

Fast den nedre tröjan är blå där det är grått på bilden.

Sjukt nöjd med mig själv...

De har dessutom Uggs i kulörta färger samt leopardfärgade.. Fan vad svårt det var att inte köpa ALLA.

Någon gång kommer jag klicka hem både rosa gula gröna och leopard.. Någon gång.

Do it yourself.

Ska någonting göras så ska det göras själv. Ronden idag kändes mest bara obehaglig. Och väldigt otillfredsställande.

(Hälsar, skakar hand, formaliteter)
Skum doktor: Jag har pratat med Matthias och det finns egentligen inget mer vi kan göra här medan du väntar på kallelse från Huddinge, utan du får åka hem här endera dagen.
Jag, ganska käckt: Ja, jag åker ju hem när jag klarar mig helt utan sprutor jag.

Och här, här kommer det. En lång, lååång tystnad. En stirrlek pågår för han tittar på mig och jag tittar tillbaka. Jag höjer på ögonbrynet, som för att säga; jaha?. Tystnad. Jag tittar lite desperat på AT-läkaren. Jag fick sån lust att säga: Sa jag något fel? Men det vet jag att jag inte gjorde. Jag sa bara som det är. Tror de att jag blir nöjd nu när jag fått massiv höjning av Lyrican så jag känner mig tillräckligt drogad för att inte vilja ha sprutorna? Är det en sån här jävel som tror jag ligger här för dem? Han kan väl inte vara en av dem, jag måste ha överbevisat den tesen för längesedan. Vad sa jag för "fel" i samband med ordet "spruta"? Ja, mycket tankar hann fara igenom huvudet under stirrleken.

Skum doktor: Du har ganska lite plåster nu.

Jag: Jo, jag har ju för lite, eftersom det inte fanns några här.

(här minns jag inte om han sa något mer)

Skum doktor: Jag tror du klarar dig

Skum doktor försvinner ut ur rummet snabbt som en racerbil.

Medan jag låg kvar i sängen och sa: Ja...ha?

...

Jag funderande en stund sen ringde jag in en sköterska och sa att jag inte hade pratat klart med läkaren, då kom AT-läkaren, som jag träffat mycket förut till skillnad från Skum doktor för honom har jag aldrig träffat. Och då rabblade jag ur mig allt jag hade på lilla hjärtat, till exempel vad som hände med mina antidepressiva, vad som hände med min akutremiss till psykologen, varför jag ännu inte fått behandling för en svinjobbig urinvägsinfektion, varför jag fått en kallelse till Matthias i övermorgon när jag ligger här et cetera.

Efter tio minuter kom det in en sköterska med antibiotika (mot urinvägsinfektion).

Ska man ha något gjort får man ta tag i det själv. Alltid, alltid, alltid.


När de har eftermiddagsrond med sköterskorna ska jag haffa Skum läkare eller Snäll AT-läkare och fråga hur det går. För frågar man inte sånt då händer det ingenting och så, mina vänner, fungerar det här.

Now quite sure how I've managed to live 22 years without these.

It's a beautiful day

♥

Permission på 5 timmar idag. Bästa dagen hittills, och den spenderades bara i sängen. Det blev mest bara att ligga så omslingrade man bara kan och inte orka göra någonting tillsammans. Jävligt stor skillnad mot att ligga här ensam och inte orka någonting. Jag behöver få ligga i hans armar och inte  orka, bara för att kunna orka ligga här och inte orka.

Jocke, bakis som han var, låg och sov mycket och jag låg och kramade på honom medan jag såg på Entourage. Jag hade kunnat ligga där en smärre evighet. Han vaknade trots allt till ibland (om han var vaken alls) och mumlade att han älskade mig och andra fraser ingen tjej kan få nog av att höra. Allt detta tillsammans laddade upp mina batterier. Och jag känner mig så mycket bättre psykiskt än på länge. Vad fan ska jag med en psykolog till.. Jag vill bara leva.

Four smiling eyes. One love.

 Tunisien -09.

Tatueringar.

Enkäten avslutad, har inte orkat skriva om det bara.

43 % på alternativ nr 4 (16 av 37 röster) vilket är helt i linje med mina tankar.

Vart den ska sitta ? Jag vet inte. Inte handleden i alla fall som jag skrev. För DÄR har jag en ny idé.. Som kommer knocka mamma ur stolen för den kommer ta upp underarmen ganska friskt... Tur att hon aldrig kan sluta älska mig.

Jag har spånat länge, jag har funderat på peacetecknet, men det känns inte så snyggt, och uttjatat, och något man kan lessna på inom loppet av en minut. Nej, jag tog det ett steg längre... Jag nosade upp ordet "fred" på nio olika språk och staplade dem.

(Indiska, albanska, arabiska, ryska, persiska, grekiska, spanska, kurdiska, turkiska.)

Personligen tycker jag det är min absolut bästa, mest meningsfulla och mest symboliska idé hittills. Den passar så perfekt på mig så att det är löjligt. Det jag egentligen vill säga med den är..  Jag skiter i om det är fred i Sverige för det är inte fred i världen.

Den här är också en fin liten en.. I och med att jag redan har sanskrit (indiska) på ryggen betydande karma längst upp under nacken, jag tror det kan bli svinsnyggt.. Och det här är FN:s internationella deklaration av mänskliga rättigheter, första kapitlet. Funderar på ifall jag ska göra något av detta, fast bara början.. Dvs All human beings are born free and egual in dignity and rights. Om jag bara visste vart just de orden slutar och resten fortsätter kunde jag ta idén rakt av? Men det vet jag inte. Några indier i läsarskaran möjligtvis?

Om det är någon som tror att det här kommer spåra ut helt till slut kan jag säga att det är redan gjort, jag är redan förlorad. När jag blev uppskuren lämnad med ett ärr och en bajspåse på magen så gav jag upp allt vad "litet" och "lätt att gömma" betyder.

Kul.

Jag vet så många som är ute och har kul just ikväll.

Och nu börjar jag fanimig bli riktigt ledsen över att aldrig vara en av dem.

Själv ligger jag här i en kropp jag vill krypa ur med Dansbandskampen på hög volym bredvid en okänd äldre dam som sjunger med i låtarna..

Jag frågade i alla fall henne om jag fick kolla på Idol igår.


Faan Lena, kom tillbaka!

Nej, jag ska inte önska något ont på Lena nu, min senaste sänggranne före damen som är här nu... Det var inte bara det att hon inte var hemsk, utan tvärtom rentav trevlig. Som tur var, för jag var så himla less inombords att jag fick byta bort mitt singelrum.. Och hur slut vi än blev av att skratta bort en hel dag (Lena somnade med den stora tjocka boken i handen så den damp rakt ner på golvet i en hejdundrandes duns, men hon var väck från den sekunden) så var det fan så behövligt.

Jag är sååå väck nu. Dimhuvud. Imorgon ny permis, har beordrat lugn och ro då. Har flängt runt som en vante annars fast jag måste vila, jag kan inte för mitt liv göra det kroppen vill, bara huvudet. Men mina permissioner räddar mitt psyke rejält, jag gör det jag behöver göra för att rädda mig själv, och det gör jag alltid.. Imorgon: soffa, Jocke, Pringles gods dillchips och Cuba cola.

Mindre dimma idag

Jag är mindre dimmig idag, men ändå fortsatt dimmig.

Har varit på skivmässan idag och hittat massor med lp-skivor jag ville ha. Men jag har inga pengar. Booo. Jocke handlade lite (såklart) och så är han nog väldigt stolt för det första över att jag ville på skivmässan, för det andra att jag intresserar mig för lp-skivor. Han är galen. I allt sånt. Det är hans liv. Musik. Jag kommer alltid, alltid komma i andra hand. Men det visste jag innan jag tackade ja till den där ringen. ;)

Skivmässan var alldeles bredvid där jag bor, så jag var uppe och gosade med katten någon halvtimme. Åååååh vad jag saknar henne. Mitt hjärta. Min fina, underbara själsfrände. ♥

Här säger vi hej så att hon känner igen vem jag är, dvs att jag inte är någon främling man måste gömma sig för utan snarare någon som närt henne i tre år.

Här har hon registrerat vem jag är och bilden föreställer en katt som våldsgosar på en mobiltelefon

Här har hon slängt sig ner på golvet och ålar omkring och skelar (hon gör det hon när blir exalterad)

Här har hon fått nog av mig.

Här är hon världens finaste blåögda halvsiames i världen.

Av någon anledning har jag många gånger fått höra att jag kommer bli en crazy cat lady.

(Crazy cat lady . referens till Simpsons, en galen tant som bor i ett hus omgiven av massor med katter)

"Hm, cadör tar ag inte bawra hit den"

GISSNINGSTÄVLING!

Vem skrev frasen: "Hm, cadör tar ag inte bawra hit den" en fredagkväll i oktober?

Jag kan. Det var jag. Jag minns inte inlägget. Det jag däremot minns var att det var suddigt, precis som jag visste att det skulle vara, jag minns att jag skulle kolla på 20 minuter av Top model, sen minns jag ingenting av programmet dock. Sen vaknade jag nyss, med datorn på för jag har lyssnat på musik. Ville tydligen lyssna på Tiger Lou - Sam, as in Samantha hela natten.

Annat jag kan berätta just nu är att jag, på mitt mobila bredband där jag laddat ner nästan dagligen i typ ett år, där nedladdningshastigheten aldrig överstigt 45 kb/s, har fått fnatt. 350 kb/s var den uppe i. Nu står den och puttrar på med ca 116 kb/s idag, sanslöst. Och jag utnyttjar det till tusen just nu såklart.

Nu verkar ju alla i hela världen läsa den här bloggen, vilka det är upphör aldrig att förvåna. Så nu sitter väl Sundsvalls halva poliskår och läser om mina nedladdningsäventyr också. JAG FILDELAR INTE!



P.S "Hm, cadör tar ag inte bawra hit den" betyder "Hm, varför tar jag inte bara hit den?" D.S

Lyrica..

Jag har försökt ligga och läsa.. Men det smög sig på, dimman. Dimseendet. Jag kan inte läsa. Det är Lyricans fel, det blir bättre när man vänjer sig vid dosen. Men jag känner det nu - det som gjorde att jag inte kunde göra tentan. Inte gå i skolan. För jag kunde inte LÄSA. Den här känsdan, yrseln, med heltidsplugg. Och det faktum att jag somnade var tredje sekund ungefär. Den dummaste medcinen som finns egentligen.

Men jag har själv bett om den här höjningen, det är vad jag vill ha, så jag kan ta det. Jag kan börja om igen. Nu vet jag hur det fungerar. Vad som väntas närmaste tiden innan tillvänkningen. Och jag hoppas den gör det. Fungerat alltså.. Efter helgen vet vi. Kanske kan vara hemma mer och mer. En hel natt. Längtar. Längtar till Jockes tempurkudde! Hm, cadör tar ag inte bawra hit den

Har jag stavat slarvigtoch konstigt så vet ni vad det är, eller hur? ;) Så ha överseende kära vänner.`Känner jag att sluddrade nu på slutet, ifall man kan lsluddra i text

Idol-update

Förra eller förrförra året rapporterade jag alltid Idol-kvällarna. Ikväll är det dags. Med rock-tema äntligen. Jag kollar alltid på Idol och det står jag för! (Ni som säger att "ja man kan ju se, det är kul när folk gör bort sig i början - jag vet att ni sitter där och tittar nu också.)

Erik - Jag håller faktiskt med Laila Bagge. Jag är en sucker för såna där hesa, rockiga killröster.  (Däremot älskar jag sådana tjejröster långt mer, övr anm.) Och jag får lust att skriva ett plakat med stora bokstäver i olika färger i texten "ERIK" ta med det på tåget till Stockholm nästa fredag och hoppa frenetiskt längst fram... Med de andra flickorna i min längd.

Eddie - Jag lyssnade på Beatiful day senast ikväll runt 18 med Jocke i bilen och jag berättade att den låten alltid får mig att må bättre, och Eddie säger samma sak på tv två timmar senare. Saken är att jag ogillar Eddie. Eddie är årets snygging som kan gå hur långt som helst utan talang . Och vad gör han? Hans röst liksom kör över mina låga förväntningar med en bulldozer och trycker ner mig på backen och säger; Du hade fel. Fan, vad bra han var. Och nu tror jag att han vinner hela tävlingen. Visst kan man spela på sånt?

Erika - Jag skriver inte det här löpande medan jag tittar, och som vanligt minns jag inte Erikas framträdande...

Mariette - Någon i juryn kallade henne förutsägbar. Ja, hon är förutsägbar. Man vet att varje vecka, vad som än händer, tar Mariette vilken låt som helst, gör det till sin egen och ger den till oss med samma värme hon alltid utstrålar. Hon är jävla duktig bara. Som jag sagt förut, både jag och Jocke är lite kära i henne, jag personligen blev det vid första ögonkastet. Vid första anblicken. Och sen sjöng hon... Herregud. Looord you did gooood.

Rabih - Ja, jag gillar ju inte den här killen på en jävla fläckjävel. Han kan bara sjunga ballad och han gör det så platt, och ja, det är ju inte alla röster som passar för rocklåtar. Men det här var fel kille på fel plats. Med plats menar jag platsen han har i tävlingen. Att han överhuvudtaget har en. Och sen kommer juryn och säger... Att de gillar det. Ibland undrar man vad det blev för kromosonfel på vissa människor.

Tove- Älskade, begåvande, vackra, unga flicka. Det lät inte så bra som jag förväntat mig, och jag är väldigt rädd att hon kommer åka hem. Men hon ÄR så otroligt begåvad, och så har hon bra musiksmak. Om jag skulle bry mig tillräckligt för att rösta skulle jag rösta på henne som en säkerhetsåtgärd. Men det är inte försvarbart beteende när man passerat åldern 13..

Niklas - Killen med mössan. Elin Klings första stora misstag ikväll. (Elin Kling - någon form av större modebloggerska, även stylist i programmet) Hon lät honom ha mössan som han alltid har. Mössan inomhus på en scen med ett rocktema som han röjer järnet till. En svettig mössa. En mössa som säger hejsan jag är 12 år och är helt övertygad om att jag är överlägset cool med mössan på inne. Särskilt eftersom men egentligen inte fååår. Men ja, det var väl bra, ett jävla tempo. Han får till det periodvis.

Reza - Oj, glömde Bagge ringa och berätta att det var rocktema?

 Calle - Jag är inte förvånad. Han är svinbra i det här temat.. Men.. Två frågor. 1. Vem gav killen med jättelång panna en jättelång hatt? 2. Vem gav honom eyeliner? Och det finns bara ett svar. ELIN KLING. Ditt lilla mähä.

www.camillafranzen.com

Adressen till den här bloggen är ändrad till http://www.camillafranzen.com men ni kanske märker att det går bra att skriva den gamla adressen. Just nu spelar det ingen roll för ni skickas direkt hit ändå. Ni får en mjuk övergång. Lär er den nya. Den är gjord för att vara extremt enkel. Ni som har mig länkad eller på favoriter kan ju ändra. Och nej det är inte ett dugg jobbigt faktiskt. ;)

Ja, räck upp handen den som är förvånad att jag redan skriver igen.

Jag har lagt mig till med att ta permissioner varje dag, alla spenderade med Jocke. Och så även alltså idag. Har varit och hämtat ut den nya förlovningsringen som passar bättre, har den gamla i en halskedja nu. Det var ju den vi förlovade oss med, vill ha den med mig.

När jag köpte den så fick man ett annat silversmycke gratis för max 100 kronor. (Guldfynd) Då tog jag halskedjan till ringen. Jag vet inte vilken summa det är man ska handla för, men ringen kostade 250 så jag tror inte man behöver handla för mycket. Så, ja. Spring dit!

Jag har idag gjort följande:

* Klappat katten.

* Matat katten med Kristins räkost.

* Hämtat post och suttit och fyllt i tre olika blanketter till Försäkringskassan samt köpt kuvert och postat dem.

(Försäkringskassan av vilka jag fick reda på igår att jag pga lång sjukskrivning inte får vara sjukskriven efter nyår pga regeringen nya regler, tack så jävla mycket för det säger jag och jag kommer kämpa tills blodet sprutor så att Moderaterna och deras undersåtar sänks, ut med huvudet före ska de... Men det verkar finnas sätt att jobba runt det där, men fan och hans moster vad jag är trött på det här högerstyret nu, upp i halsen kräkless. Jag fattar inte varför man i varje situation måste orka kämpa hela tiden helt själv, som om man ska ha någon jävla ork. Som om sjukskrivna långtidssjukskrivna är de man ska ge sig på en gång i halvåret för att spara pengar (vilket de inte gör eftersom vi får pengar från arbetsförmedlingen eller soc och sen kommer tillbaka efter tre månader men okej, det är ju inte jag som bestämmer.. Men det borde vara..)

Jag känner mig helt matt. Helt orklös. Men det är de mest orklösa som piskas och ska behöva orka mer och ska behöva oroa sig över sin inkomst, att behöva oroa sig för att få ha kvar sitt jävla tak över huvudet. Jag har ett par personer jag kan få hjälp av, alla har inte kontakter, alla orkar inte. Ingen av oss orkar. Vi bara måste. Som vanligt.)

* Som sagt, hämtat ut ringen, även hämtat ut ett paket med kläder.

* Köpt Pringles dillchips samt en STOR Cuba cola Åååååååååh. (Ja jag äter mat också, jag har bara lite vikt att ta igen för Jocke tycker inte om den 51-kilos tunga beniga versionen av mig, och jag gillar ju chips)
* Kramats.

Jag fick i princip övertala läkarna att höja mina mediciner åt mig så jag kanske har någon chans att komma hem, utan ASIH och sprutor. Trots att medicinerna är dåliga för mitt psyke så är sjukhuset värre. Och dessutom är det en tillfällig lösning fram tills jag blir kallad till Huddinge. Jag kommer bli en zombie, men hellre hemma. Jocke har tagit hand om mig i 10 månder så vad gör ett par veckor till...?

Och varför medicinen, Lyrica, är dålig för mitt psyke är det för att jag sen jag började med den för nästan 2 månader sen blev mitt psyke ännu sämre än vad det normalt är efter en sån resa som jag haft, och ni kan ju bara tänka er hur det har sett ut. Tårar och panikångest om vartannat. Depression och panikångest är vanliga symtom som fått många många att sluta med Lyrica, men jag kan inte. Jag måste höja. Om jag motarbetar det med antidepressiva och en psykolog omedelbart så har jag större chans. Men Lyrican ska bort. Den ska definitivt bort. Vid tillfälle.

Jag har för övrigt en jobbig urinvägsinfektion, igen... Kroppjävel!

Jag ska alltså få antidepressiva och en akut remiss till psykolog. Och det var jag som bestämde det också. I avsaknad av plan eller några som helst idéer så la jag till mina egna. När de sa att de inte kunde höja förrän tidigast måndag började tårkanalerna direkt. Och då ändrade de sig. Jag får min första höjda (dubbla) dos om ca en halvtimme. Alltså.. Varje dag räknas. Varje dag av mitt liv. Räknas. Men allt de gör nu är att de räknas bort. Man kan räkna dagarna, men de räknas inte riktigt.

Och jag känner inte riktigt, och jag lever inte riktigt, under dagarna som inte riktigt finns. - Lars Winnerbäck

Ni känner mig.

Jag lämnar ut mig själv. Totalt. Mer än jag tänker på. Rakt upp och ner står jag och blottar mitt handikapp för er, min mage. Det enda jag gjort är att jag täckt vissa privata delar med fina röda tygskapelser, men jag har inte döljt den mest privata delen - mitt känsloliv. Och rakt ut och in häver jag ur mig allt som händer mig, alla mina känslor, ALLT. Hela min resa, min depression, allt. Ni är så många, det känns ogreppbart. Jag kan inte fatta hur en riktig "stor" bloggerska känner sig. Fast de  är glada, hippa, vackra och framgångsrika och visar det. Sin yta. Så för dem känns borde det egentligen vara logiskt - 100.000 läsare vill läsa om yta. Men för mig är det 100 läsare som läser om mitt inre. Det är mycket. Och jag vet inte ens vad jag tycker om det!


Det som känns bra är att ni är så fantastiskt underbara på att kommentera, så personligt och empatiskt,  Ni ger tillbaka ♥


Och jag, jag skriver till er igen när jag faktiskt känner att jag skriver för min egen skull, att jag inte förväntar mig eller hoppas på en enda persons uppmärksamhet. Jag skriver när jag vill skriva, när det känns bra, för mig. Jag ska bara komma dit. Jag vet inte hur. Jag söker hela tiden den här uppmärksamheten som jag inte vet om det är rimligt ens, men jag kan inte hjälpa att det känns viktigt... Som sagt. Jag har lite att jobba på. Och det är mycket nu. Ni får höra. Ni får alltid höra, ni får alltid veta hur det går, eller hur? Trust me. I'm back soon.

Så att ni vet så vet jag inte varför alla länkar är borta och jag orkar inte leta upp alla adresser just nu, det gör jag när det känns fixbart*. Inget är fixbart just nu.



* Fixbart, ett uttryck hämtat från en video innehållandes en full alternativt hög Timbuktu som påstår att "det är inte fiixbaurt!" - på skånska alltså. Fixbart bör alltså uttalas på skånska.

Ja.

Skulle vilja skriva massa saker om dig och till dig, vilket jag gör hela tiden men du läser ju inte . Du läser inte därför du vill inte. Enkelt. Men varför skriver jag då. Varför skriver jag alls.



Och om den enda person jag söker bekräftelse från, den enda som jag vill ska bry sig om vad jag skriver inte läser, varför ska jag skriva då? För alla andra? Som inte spelar någon roll? 120 läsare, men jag vill bara ha en. Jag vill bara ha en som bryr sig om mina känslor och mina åsikter men hur jag än vänder och vrider på mig själv ut och in och åt alla håll och kanter, så når inget fram fram, Jag börjar känna mig jävligt avtrubbad faktiskt. Jag vet inte alls. Jag orkar inte. Min blogg om mitt liv = för ointressant för att läsa om, mina sms = för ointressant för att läsa. Jag känner mig urladdad. Så just nu.. Ingenting. Jag ska börja omstrukturera. Text är det jag kan bäst. Men det når inte fram. Så jsg skiter i det. Det är naturligt för mig att göra, särskilt när jag ligger här och det typ är det enda jag har, men vad fan. Jag bryr mig inte. Jag vill inte ha text längre. Det betyder ingenting för mig längre. Att skriva betyder ingenting.

Kan hitta något annat jag är bra på. Harpan till exempel.

Fortsätter och fortsätter.

Kul att ni röstar om min tatuering, jag bestämmer ju tilll nitto procent själv men jag velar mellan två, det är kul att veta vad allmänheten tycker. Ska försöka komma på fler frågor till er ;)

Annars tänkte jag fortsätta skriva om sjukhuset. Jag borde döpa det här till sjukhusbloggen. Men jag har, och måste ha, full tro på att mitt liv inte ska hända på ett sjukhus så himla länge till så jag skiter i det.

En stomiblogg kan man däremot ha, för jag tänker ha min stomi alltid. Jag vet inte om jag sagt det, men det finns inte en chans i helvetet att jag skulle lägga mig under kniven igen, frivilligt. Fattar ni hur mycket tarmvred och komplikationer jag skulle få? Jag skulle inte ens våga ta chansen igen. Det är inte kul att ta det beslutet, men alla de här negativa upplevelserna har rivit upp hela mig och jag vet inte NÄR jag ska bli hel igen och jag kan inte hålla på röra i det igen. Det har varit rent traumatiskt i flera månader. Misskötseln var enorm. Fan, jag blir så ledsen av att de inte ens kan erkänna att något gjordes fel när jag gjorde anmälan. Men tro inte att jag ger mig med den.. Jag ska få bra hjälp med min överklagan.

Nudå, jag försöker ju ta mig till Huddinge, läkarna här verkar tycka att jag ska till Uppsala, själv förstår jag inte att diskssionen ens finns fortfarande för det är jag som har rätt att välja och jag har valt och vi har redan pratat om det. Jag vill VERKLIGEN dit och måste ligga och försvara det också. Jag har familj i Stockholm, jag har en släkting som jobbar som översköterska på gastroenheten där som säger att de kan hjälpa mig, såna här fall är vad de GÖR, postoperativa problem efter tarmoperationer.

De frågade; vill du verkligen gå igenom allting igen? Undersökingar och så vidare, för här har de ju uteslutit grejer och i Umeå fick jag en second opinion.

Jag tänkte bara tyst i mitt huvud; de måste skoja?

Här har de uteslutit Crohns. Det gjorde de i våras och de har gjort det igen. I Umeå gjorde de ett par olika röntgenundersökningar, där man inte kan få ut någon som helst information om nervproblem, sen kommer de och säger att jag har kroniska nervsmärtor och lägger massa massa morfin på problemet.

Sen kommer jag tillbaka hit, får träffa en smärtläkare som informerar mig om att morfin hjälper aldrig mot nervsmärtor, så därför är diagnosen och hela resan till Umeå bortkastad. Sen försvinner han och jag får inte träffa honom mer.

Jag får åka hem med mina mediciner, sen kommer jag in för att de slutar fungera. Och de gör... Ingenting. Det ger mig sprutor, sen försöker de ta bort dem helt sonika utan någon som helst fundering på att försöka ge mig någon annan fungerande smärtlindring. Det tillät jag dem förstås inte och nu har jag legat i 9 dagar, och idag, imorse, sa de att de skulle försöka komma på något jag kunde få ta så jag kan få komma hem i väntan på kallelsen till Huddinge. Nu, efter 9 dagar.

Förstår någon, tänker någon på hur det är att leva med sån smärta och sprutor varje dag, varenda dygn är jobbigt, långt, som en kamp. Och 9 dagar utan ett enda jävla skit. Nu är det liksom dags stt bry sig, nu vaknar man till här. Bättre sent än aldrig, men det förbryllar mig att på det här sjukhuset är det alltid sent, även om det är bättre än aldrig är det allra bästa att ge någon hjälp i tid..

Nej, det är inte jobbigt att gå igenom allt "igen". Jag har inget liv, jag har tappat skolan, jag har ingenting kvar, och jag håller på gå under psykiskt. Orkar jag verkligen åka till Karolinska sjukhuset, bäst i Sverige med en superbra gastroenhet där de kommer prioritera mig, undersöka mig, vända ut och in på mig, med medicinläkare, kirurg, smärtläkare, psykolog, dietist och en släkting som bryr sig som är chefsköterska på just den enheten samt att jag har nära familj i närheten. Orkar jag det? Jag orkar, jag vill, jag BEHÖVER.

Jag behöver definitivt det innan jag åker till Uppsala och får Metadon för okänt problem. För det tyckte smärtläkaren här tydligen att det är vad jag ska ha, och åka ner dit i 4 veckor för att ställa in dosen.

Not gonna happen. Jag fattar inte, varför börjar man bry sig NU. Det är ju fint, men jag bryr mig inte. Gud, låt mig vara, skicka iväg mig och slipp mig för jag kommer garanterat inte tillbaka.

Ifall jag någonsin får ont hemma igen och måste åka in akut så gör jag det, tills jag får en spruta som man klarar sig på i 4 timmar så man kan åka till Stockholm och gå till akuten där. Och nej jag överdriver inte, jag försöker inte vara dramatisk, utan det är vad jag kommer att göra.

Min hälsa har inget som helst pris, inte i bensinpengar, inte i sjukhusräkningar, ingenting. Det enda jag bryr mig om är tid. Min tid, av mitt liv, som försvinner. Hela ÅRET har försvunnit. Förutom åren med sjukdomen som också tog mitt liv. Ja, jag har tid att reda ut det här ordentligt med experter, jag har ork. Jag måste. Om jag vill ha mitt liv tillbaka.

Min självbevarelsedrift driver mig härifrån. Och jag vill till Karolinska, Huddinge. Om de verkligen inte kan hitta ett problem, ställa diagnos eller ställa in mig på fungerande smärtlindring då skickar de ju iväg mig någon annanstans omgående. Då kan jag kanske åka till Akademiska, Uppsala. Jag vet ju att det är bra (eller hur Nina? ;) men just nu är det Huddinge som lockar, som känns riktigt bra vad det gäller just mitt fall.

Nu kan jag bara hoppas att de hittar något som tillfälligt funkar på mig så jag faktiskt kan åka hem i väntan på kallelsen. För jag behöver komma hem lite, soooo badly.


Min rumskamrat blev heelt mortified (jag kom inte på vad det heter på svenska eller något annat bra ord på svenska) när jag berättade att hon hade pratat i sömnen, och jag läste upp vad hon sagt, hon höll på dö, hehe.

Nu ska jag gå ner och köpa choklad, se om Rosa finns inne på sitt kontor. Hon är min favorit.

Jag ser ut som ett litet penntroll som i

Jag ser ut som ett litet penntroll som inte sovit. Någonsin. Nu är inte min mobilkamera bra nog för att visa ringara under ögonen. För att inte tala om ögonen. Jag ser ut att vara lika död inombords som jag känner mig. Jag är en sån där som ler med ögonen mycket. Det är så man märker mina känslor. Det gör jag inte här. Ler inte med ögonen här. Men förut gjorde jag det. Jag vet att jag gjorde det för jag var med jocke och jag var lycklig. Då ler ögonen. Men annars bara död. Döda ögon.

Nattshow

Min rumskompis pratar i sömnen. Hon pratar med någon. En hel jättelång konversation. Helt osammanhängande och verkligen hur roligt som helst. Det tar aldrig slut heller.

"Vad kul det skulle vara att tala i färger. Om man är arg till exempel så slänger man svart på någon. Du till exempel ser ut sm en sur jävel så du skulle bli helsvart."

"Osthyvel är bra, man kan använda den till strykjärnet också. Om inte annat om radioapparaten går sönder så är det samma delar. Man kan ställa dit en blomkruka med så funkar ju det med.. men det värsta är ju att få upp soffan på datorn."

"använd däck till tårtan. det blir skitcoolt. då får man till laktris. ja men du tar väl bara en stavmixer och trycka ner skiten?"

Och i den stilen är det. Jag håller på skriver ner löpande, dels för att det är hysteriskt roligt, dels för att hon ska få läsa imorgon.

Jag har haft två timmar permission idag som var helt underbart, jag behövde komma härifrån så desperat. Åkte hem till Jocke, åt cheeseburgare, myste, såg på serier. Men jag måste ta en permission på dagtid snart och åka hem för jag har massa post och avier som måste hämtas ut vet jag. Och min nya ring måste hämtas. Men det kändes inte fullt lika viktigt för mig som det kändes att få vara med honom. Snacka om bitterljuv känsla, ena minuten kysser jag honom i bilen och andra ligger jag i samma jäkla säng med landstingets snitsiga outfit igen. Ensam.

Sömncitat, 3 sekunder sen: "PASSA! Sätter du dig där blir du biten i arslet. Du ska akta dig för de där jävla småaporna."

Fan, jag vill bara tillbaka dit.. Jag vill sova bredvid honom, eller vara sömnlös bredvid honom. Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill vara hos honom just nu. Så jag försöker inte ens.

Jag.

Jag orkar inte.

Jag har slutat orka, slutat velat orka.

Jag har bara orkat gråta hela dagen. Inte äta, inte någonting, bara gråtit. Och försökte ta mig hem med sjukvård i hemmet, det fick jag inte. I våras skickade de hem mig flera veckor med bara sprutor när jag egentligen behövde riktig vård, nu när jag bara har dagar kvar till att vårdas någon annan stans och egentligen bara kräver smärtlindring hemma så får jag inte det. De har inte lyft ett finger sen jag kom hit för 1 vecka sen och ändå ska jag vara kvar och vänta på någon slags plan och uppföljning. Även fast jag inte ens är mottaglig ens om de SKULLE försöka vid den här tidpunkten. Jag har gjort ett val, jag vill härifrån. Jag förvaras bara i väntan, så jag förstår inte argumentet. Jag forsätter kämpa för det imoron, som vanligt kunde jag bara gråta och sluta andas när jag försökte förut..

Mitt psyke behöver det. Jag säger det hela tiden, men nu har jag träffat botten ännu värre, ännu djupare. Fy fan. Och när jag försöker prata om det med en läkare eller sköterska så gråter jag bara sen kan jag inte andas. Det är allt jag kan nu. Och skriva. Som om det räknas.

Jag köpte chips, cigaretter och tvingade hit Jocke men vad hjälper det. Jag har 1 timme sen är jag ensam, jag röker 2 cigaretter sen mår man illa, jag äter inga chips för jag klarar inte av att äta trots att jag försöker tvinga mig själv och jag har ont hur jag än gör och jag får inte komma hem hur jag än gör heller. Jag har gett upp för jag VILL inte kämpa längre. Jag har tagit slut.

Allt jag orkar är att gråta fast egentligen orkar inte jag, men min kropp verkar definitivt ha krafter kvar till det.

ALLVARLIGT TALAT.

JAG ANSTRÄNGER MIG VERKLIGEN DET BÄSTA JAG KAN FÖR ATT INTE SLÄNGA 1. DATORN 2. MOBILTELEFONEN 3. TVN ELLER 4. NÅGOT ANNAT SOM KÄNNS DYRT OCH ONÖDIGT RAKT UT GENOM FÖNSTRET FÖR NU HAR DE BORRAT I TRE TIMMAR OCH JAG KLARAR INTE AV DET. I GUANTANAMO FICK MAN I ALLA FALL LYSSNA PÅ MUSIK SOM TORTYR. DE BORDE TESTA DET HÄR. VERKLIGEN. JAG MENAR DET.

Jag är inte en människa med aggressionsproblem. Faktiskt inte. Jag får ut alla mina undergrävda negativa känslor genom att vara en allmänt cynisk och sarkastisk människa. Jag brukar sällan känna mig ARG så att jag vill slå sönder något. Den sortens hets bor inte i mig.

Förrän nuuuuuuu.

Men jag försöker koncentrera mig på något trevligare nu medan jag väntar på att det ska komma en läkare och tala om ifall jag kan få vara hemma med sjukvård i hemmet medan jag väntar på klartecken från Huddinge. För det är inte riktigt bara borrningen som stör mig. Jag håller verkligen på att förlora förståndet helt av hela sjukhusvistelsen. Om inte jag får vara hemma lite innan jag åker iväg på nästa äventyr långt bort från vänner och Jocke så kommer jag ge upp. Jag tar inte livet av mig, jag blir mest bara apatisk. Det är att ge upp för mig. Total apati.

Men vad var det jag sa, något trevligt. Förlora förståndet och apati var inte vad jag menade när jag sa att jag skulle koncentrera mig på något trevligt. Nej det trevliga är att de har fått in massa coola grejer på Haléns av alla ställen. Det har aldrig varit någon favorit för mig. Skulle bara kolla om de hade någon fin VARM vinterjacka. Vet inte hur jag förklarar att jag var inne på kategorin klänningar men.

Inget är i min prisklass (allt kostar över 500 och jag klarar typ inte av att köpa kläder som inte är på rea eller som kostar över 150 kronor normalpris)






Jag ska skriva en så sjukt utförlig önskelista till jul innehållande bilder, priser, webbadresser med direktlänkar till eventuella varor eller beskrivning över hur man hittar till just den vara jag önskar mig i den butik jag hittar den. Jag ska bära med mig digitalkamera i alla affärer jag går. För det FINNS så otroligt mycket jag vill ha, sen frågar folk, och så säger jag "jag vet inte" och så blir alla arga.

Inte den här gången. ;)


Efter den här dagen kommer jag inte klara av att se en borrjävel i hela mitt liv. Nu får läkaren komma snart så jag kan ta en promenad ner till den så väldigt upplyftande sjukhusentrén så hjärnan får vila lite. De pensionärer som ligger inne här med hörselskador har tur. Tänk om man bara kunde stänga av hörselapparaten liksom?

Jag sitter här med mina öronproppar och fortsätter vara bitter. Och vet ni vad mer jag blivit av den här hjärntvätten? Fruktansvärt röksugen. Varje gång jag blir inlagd slutar jag per automatik. Tänker inte ens på det, finns inte i min värld att släpa mig ner för att röka och saknar det inte.

Så ni ser, borren är verkligen av ondo. ONDO!

Borr.. Borr.. Borr..

Jag tror säkert det finns ett bra skäl till att jag vaknade av att sjukt obehagligt högt, borrande ljud imorse och att det började nu igen efter lunch och att det är vad jag lyssnat på senaste timmen. Det gör jag, de skulle uppenbarligen inte störa så pass mycket sjuka patienter utan anledning. Men det betyder inte att jag ser något moraliskt hinder i att gå upp dit och slänga ur borrmaskinen genom fönstret.

Jag lyckades somna om imorse med hjälp av hörselproppar och dålig nattsömn i bagaget. Men nu ligger jag mest bara här och känner mer och mer hur jag vill.. Ja, döda någon. Det sluuuuuuuuutar aldrig. I våras när jag var inlagd så var det alltid spikande och borrande ovanför mig en viss tid på morgonen, men det hördes inte på långa vägar lika högt som detta.

Jag tappade all ork och kraft igår så det här ljudet kommer putta mig över kanten det är ju ett som är säkert.. Man kan inte prata med någon och man kan inte tänka och man vill bara skrika. Vilket kan ses som en bra sak egentligen för jag har velat skrika länge nu. Bara skrika rakt ut. Och det är inte direkt så att någon skulle höra om jag gjorde det nu. Det här kanske är min chans.

Fast helst skulle jag se att det faktiskt bara slutade så jag kan höra vad jag tänker och känna hur aggressiviteten lämnar kroppen för nu fick jag plötsligt en stark lust att kasta in datorn i väggen.

Det är en lång bit kvar.

Jag försöker.
Så mycket.
Varje dag.
Sen 4 år tillbaka.
Och för resten av mitt liv.

Jag bryter ihop varje natt och kommer igen varje dag.



Det är svårare när man är deprimerad, sjukhuspatient mer än man är i sitt eget hem, ensam och med smärta varje dag, men jag gör det.

Jag försöker. Även om jag inte kan prata, bara gråta, bara glömma bort att andas.. Allt är ett försök att inte drunka. Att hålla huvudet ovanför ytan. Att inte dö. Jag kan inte prata men jag kan skriva. Och jag skriver: Jag försöker varje dag.

Humdidum..

Nyss tagit en sömntablett och hoppas på att få somna inom någon timme, fast eftersom jag faktiskt sovit hela dagen vete fan. Men det spelar väl egentligen ingen roll, bara sömnen kommer, det är inte direkt så jag har något jag ska göra imorgon..

Jag har klarat mig utan sömntabletter hela mitt liv men jag har inte klarat mig bra, jag har haft sömnproblem sen jag var ungefär 14.. Jag har klarat mig på en förpackning sömntabletter sen i våras också för jag har dragit ut på dem så mycket jag bara kunnat. Det är inte enkelt att få utskrivet. Beroende hit, beroende dit. Det är bättre att man bara går runt och inte sover istället för att gud förbjude bli beroende av något. Jag är så TRÖTT på snacket om beroende. Det låter väldigt logiskt i mina öron men att det alltid ska väga mer än vad mina problem gör är väldigt enerverande. Jag ska alltid vara den som är förstående för bieffekter och tillvänjning men jag får sällan förstående i utbyte. Jag har otroligt svårt att somna och när jag gör det vaknar jag flera gånger varje natt, runt varje eller varannan timme. It's exhausting. Sömntabletter är det bästa som finns. Och de skiter jag fullständigt i ifall jag blir beroende av, till skillnad från sprutorna som jag faktiskt vill klara mig utan.

Som jag känner just nu vill jag bara åka hem med ASIH igen så jag kan få sprutorna hemma istället för jag är så trött på det här, den här miljön knäcker vem som helst efter tillräckligt lång tid. Samtidigt skulle jag aldrig tillåta någon skicka hem mig på det viset igen för det är inte riktigt något recpet för succé och framför allt händer inget.

Inte för att något händer här heller. Vad har hänt sen jag kom hit nu igen? Hur var det nu? Jag har fått sprutor. Sen har jag inte fått det. Sen har jag fått det. Och så "glad" som jag är för att jag får lindring, minst lika ledsen är jag för att jag överhuvudtaget behöver det i grund och botten.

Jag kan önska hur mycket jag vill att jag fick vara en normal 22-åring som bara kunde gå åka hem till min fästman och sova men det är jag inte. Så just nu längtar jag bara extremt mycket till Huddinge istället.

Det var knappt en timme sen jag fick sprutan och nu börjar det hugga till något så in i helvete igen. Det är det här som händer när man får sprutor länge, det hjälper mindre. Jag vet det, läkarna vet det. Oundvikligt, särskilt när man slutat jobba för att komma underfund med grundorsaken till smärtan. Då är det klart att det är såhär det blir. Och det är jobbigt, smärtsamt och.. Enerverande. Allt är enerverande för mig numera.

Det finns inget svårare än att vara patienten och försöka förmedla smärtan. För dem är det helt okej att jag bara ligger här. De försökte för längesen, de kom inte fram till något, de slutade försöka. Och de kan åka hem och sova bredvid sina fruar eller vad det nu är de gör. Jag kan inte det. Jag är 22 år, nyförlovad och jag kan inte åka hem.

Och att jag bara säger det borde räcka men det tar mig ingenstans.

Satan..

Att få ligga i enskilt på på sjukhuset är något man ska uppskatta men inte gör tillräckligt.. Och varje gång jag får göra det så vet jag hur det fungerar. Det kan när som helst komma någon som har behov av isolering. Och ikväll blev den kvällen. Och hade jag bara haft ett par hörlurar med mig så skulle jag klara mig bättre, men alla serier och alla filmer jag har på min dator är inte nåbara längre, för när man delar sal finns någit som kallas hänsyn, det vill säga man kan inte kolla igenom en säsong av Americas next top model ifall någon annan ska sova eller om tvn är igång till exempel. Just nu är det Körslaget som står på tvn här och själv har jag varit illamående och sovit hela dagen så jag vet inte hur jag ska kunna slå ihjäl timmarna ikväll och inatt. Hur GÖR folk utan dator på sjukhus? Hur gör folk om de inte kan ligga och slötitta på serier hela dagarna? Timme efter timme efter timme efter timme..

Jag vill hem.
Jag ville hem även när jag låg i eget rum och kollade på Grey's anatomy.

Jag vill hem.

Det värsta med att dela rum är att man inte kan gråta.

Eller ringa vem som helst vilken tid som helst ifall man gör det.

Nattupdate

Klockan är 2, och jag verkar inte alls somna. Bad tíll och med om en sömntablett ikväll som jag fick nån gång strax efter tio. Jag la mig och slog på ett avsnitt av Top model som vanligt och en bit in var jag ofokuserad och låg och småslumrade och vaknade till, slumrade och vaknade till men jag gav mig fan på att se till slutet (det var ju spännande) Sen klev jag upp och tvättade ansiktet och flängde runt lite, borstade tänderna och kaboom- ont. Hade tagit en spruta vid nio så jag hade lite tid att sitta av först. Nu fick jag en för en timme sen här, nu ligger jag mest och har småont och är trött. Trött i kroppen och trött mentalt. Man märker hur sprutorna hjälper sämre och sämre. Alla oxynorm jag har petat i mig har varit som om de vore sockerpiller. Känns inte.

Visst kämpar jag tills blodet stänker runt för att få min smärtlindring men det är inte så att jag inte lyssnar, det är heller inte så att jag har bristfällig erfarenhet av ketoganet, jag vet att tillvänjningen sker och den skrämmer mig för rätt vad det är finns det inget som hjälper.. Det är därför man ska ha en enorm prio på människor som behandlas med ketogan för det är ett preparat framställt vid akuta behov och ska aldrig tas under längre perioder.. Men jag är helt låst, jag måste ha det, det är det enda som hjälper. Men det hjälper mindre, och mindre, och mindre. Och sen är det kört. Och jag har blivit rädd för smärta, smärta gör ont, och får man ont får man inte hjälp. Så jag är rädd. Och jag hatar sprutorna men jag älskar dem.

Jag kan knappt bärga mig tills jag kommer ner till Huddinhe, tills jag har ett team av människor som jobbar tillsammans för min skull. Där en medicinläkare, en kirurg och en smärtläkare jobbar tillsammans och prioriterar mig. Inte som här är kirurgen inte vill ha mitt fall längre, smärtläkaren inte tar emot överhuvudtaget och där en ensam stackars medicinläkare försöker göra sitt samt deras jobb därför att han är den enda som bryr sig. Det är inte rättvist mot honom eller mot mig. Det blir bäst för alla när jag åker. Jag kommer få så exeptionellt bra vård och det känns så skönt att bara veta att det kommer. Varje gång en ny väg till eventuell lösning uppenbarar sig är jag lika hoppfull.

Nu ska jag lägga mig och slökolla på lite fler avsnitt och se om jag kommer somna eller om jag kommer ha ont. I det långa loppet spelar det ingen roll, för någon annan. Ingen rondläkare kommer reagera över det. Det är mest för mig det spelar roll, det är för mig det är jobbigt, för mig det varit jobbigt sen första op i januari fram till nu, det är för mig det är jobbigt just nu och det är jag som vet att det blir jobbigt nästa dag också.

Det här inlägget är ju bara ett i mängden av liknande inlägg egentligen. Men för mig är det mina känslor och mitt liv.

Nej, just nu vill jag BARA in i famnen på den person jag valt att spendera resten av mitt liv med och få somna där, smärtfri som en stock.

Det är såna små tankar jag skjuter in när alla de andra tankarna blir för många.

Och så håller jag kvar vid den tanken och i slutändan är det den tanken som tar mig igenom allt.

Idolkväll

Ligger här och har myskväll för mig själv (det är lite enda alternativet jag har) jag har köpt havreflarn, två 35 grams chipspåsar och en cola. (Ni ser bilderna längst upp? Snacks built that body.) Och så har jag kikat på Postkodmiljonären och Idol.. Om ni minns när jag skrev för ett tag sen hur jag ibland förvandlas till min egen antites - jag blir en riktig svensson. Chipsen ska fram, tv4 ska på, familjeunderhållningen ska bevittnas. Men det är något som skiljer mig från medelsvensson ikväll, det vill säga att jag bytt ut tv-soffan mot sjukhussängen.

Nu har Mariette sjungit, jag blir bara mer och mer förälskad i henne för varje fredag. Det blir min pojkvän också, så ingen av oss kan ju egentligen bli avis på den andre..

Saknar Jocke kraftigt just nu. Allt detta, hela situationen är så svår i sig och så ska jag vara utan honom 99 % av tiden dessutom. God sure is cruel. Or is that Satan working?

Hola

Nu har en stackars underläkare blivit utskälld väldigt friskt här.. Jocke var här och ifrågasatte igår och idag var mamma här och gick loss ordentligt på honom..

Summa summarum: Jag har 3 sprutor per dygn, om jag "verkligen verkligen behöver" en till/fler sprutor så får jag det, men målsättningen är 3 per dygn. Det här med att verkligen verkligen behöva förresten, är det någon skillnad mot behöva? När man behöver något så behöver man något, jag ber om sprutor när jag behöver, och när jag behöver så är det samma sak som att verkligen verkligen behöva.. Ett behov är ett behov, oavsett om man försöker göra ordet till något slags superlativ. Jag kommer behöva spruta nummer 4 lika mycket som jag behöver de 3 första..

Vi har uttryckt hur vi känner för Sundsvalls sjukhus, själv fick jag nog igår och mamma tog tag i det idag, ringde Huddinge sjukhus (det jobbar en Franzén där, närmaste bestämt min farbrors fru) helt desperat och förklarade, hon fick svaret att jag SKA dit, och varken jag eller mamma har några invändningar. Min läkare har försökt få tag på någon där idag utan framgång men remissen är faxad och efter helgen blir det förflyttning.

Jag är klar med Sundsvalls sjukhus.

Humanity for all

Från det ena till det andra, jag har hittat ett nytt must-have till mig själv, som jag kan köpa om exakt 11 dagar. (Bidragstagarnas gladaste dag)



Från kyssjohanna.se, 399 kronor. (Av inköpspriset går 20% till röda korset & 5 % till Al Gore´s environmental organisation) Det är ett välgörenhetsarmband, dyrare än en Rosa bandet-pin men lite snyggare också.

På armbandet har man lyckats peta in följande: Plant peace, Live in unity, Freedom, Make a difference, Accept diversity, Speak kindness, Pave the path, Lead the way, Humanity, Give back, Seek wisdom, Come together, Truth, Forgive, Believe, Faith, Sow Love

Med andra ord allt bra man kunde komma på komprimerat i ett enda armband. Awesome.


Detta är vad jag ska köpa när jag i hemlighet egentligen önskar mig ett Dillon Rogers-armband som måste beställas från staterna där man själv bestämmer färg, väljer vilket sorts armband man vill ha, hur tjockt eller smalt man vill ha det, väljer ett av budskapen/en av texterna, och väljer vad som ska stå på berlocken som kommer hänga vid låset. My choice? Ett relativt smalt silverarmband med texten "I will make a difference" och tecknet för evighet på berlocken.

Någon dag så. Men inte just idag.

TACK.

Efter den jävla dag jag har haft bara för att sjukvården itself jävlats med mig mer än vad jag kan ta (en panikångestattack är väl ett jävligt bra bevis på det) så händer följande:

Jag tog en spruta runt klockan 17.00 idag, eftersom jag fått minskat från obegränsat med sprutor till 3 per dygn så frågade jag hur många jag hade kvar. Och blev försäkrad om att jag hade en spruta tills ikväll. Vilket vad en lättnad för mig, för jag kunde inte ha låtit bli en spruta då, men jag vet att jag måste ha en så jag kan sova på kvällen också.

Vad tror ni händer när jag ber om en klockan 22.00?

Jag får ingen.

Jag har fått tillräckligt det här dygnet.

Va?

Jo det står minsann i mina papper. Det är inget att göra. Ta en tablett.

Jag började gråta igen. Jag gråter hela satans tiden och det är deras fel. Jag kan gråta annars också ganska hejvilt men jag ska inte behöva gråta hela tiden över vad de gör.

Jag klarar inte av det här stället.

Inte läkarna.

Inte sköterskorna.

Inte bristen på kommunikation mellan alla parter.

Jag klarar inte av någonting här.

De har jävlats med mig så länge.

När jag säger "de" syftar jag på typ alla jag någonsin träffat på det här sjukhuset.. Alla som bidragit till att jag lidit mer än vad jag skulle behövt.

Jag har låtit dem knäcka mig men det får inte ske mer än 1 gång och trots att jag ligger här och har ont och räknar minuterna till midnatt tills jag får nästa spruta så är jag förbannad och har all energi i världen.

Imorgon ska jag åka härifrån.

Och jag vill inte. Vill INTE drivas ifrån det sjukhus dit mina vänner kan komma och hälsa på mig, vill absolut inte vara ifrån Jocke mer än nödvändigt men om jag inte gör det här så vet jag inte om det någonsin kommer bli bra.

Jag måste verkligen iväg nu. Även om jag får fortsätta vänta på en smärtspecialist så tänker jag inte vänta här.

Det är under min värdighet.

Jag är värd mer.

It's lonely on the top.

Jag är nu inne på säsong 12 av Top model och så fick jag precis höra säsongens första "I'm not here to make friends I'm here to win a competition" Fast just denna säsongs variant lät såhär: "I don't wanna make any friendships cause I'm here for one thing I'm here to be Americas next top model" För er som inte är lika insatta - det är alltid minst en person varje säsong som säger något som går ut på att de minsann inte är med för att skaffa vänner med ett tonfall som låter tittaren veta att det är en helt absurb tanke.

(och ja hon pratar utan någon som helst paus precis som att jag skulle skriva alla mina inlägg utan skiljetecken det skulle bli ganska jobbigt i längden för man orkar inte läsa för det blir överbelastning för hjärnan men jag bryr mig inte för jag skriver inte för att få kompisar jag skriver för att bli Svergies största bloggerska och då kan man inte ha vänner eller använda skiljetecken)

Hon är lite unik den här tjejen, de andra brukar skylla sina bråk på att de faktiskt inte är där för att skaffa kompisar, men den här tjejen valde en säng som stod lite för sig själv för att hon inte VILL skaffa kompisar, för hon ju minsann ska vinna istället.

Fråga nr 1: Hur kan det komma sig att så många tjejer inbillat sig att det inte går att kombinera och helt står mellan de två sakerna?
Fråga nr 2: Hur många av de här bitchiga tjejerna med attitydproblem har vunnit genom åren?


Jag älskar Top model. För mig är det så mycket mer än en tävling.. För det första gillar jag att titta på snygga tjejer, för det andra gillar jag att titta på snygga fotografier, för det tredje är det mer komedi än någonting annat och det roar mig gott när jag ligger här i den mest tragiska miljö ett i-land har ett erbjuda.

Så tack Tyra för att du finns.

Exhausting

Det har varit några jobbiga timmar nu.. Jag är heelt slut naturligtvis.

Började med att jag fick ont runt 14-tiden, bad om tabletter (jag tar alltid tabletter först för att se om det fungerar men ber efter en spruta efter en halvtimme om det inte funkar, vilket det inte gjort sen jag kom in men jag provar ändå) och säger till igen och DÅ får jag veta att man ändrat min medicinering.. Sprutorna - borta.

Jag började för det första gråta direkt när jag hörde det - inte igen, tänkte jag bara. Inte IGEN. Ska det bli en repris på vårens helvete?

I min bok finns det egentligen bara en, grundläggande regel.. MAN TAR INTE BORT SMÄRTLINDRING UTAN ATT SÄTTA IN NÅGOT ANNAT. Man tar bara bort smärtlindring helt om smärtran försvunnit helt. Min smärta har det inte hänt någonting med.. Så jag uppskattar inte det beslutet.

Jag krävde att få prata med någon, jag håller på bli tokig av att alla beslut tas utan att någon pratar med mig om det eller ens berättar för mig när dom tagit beslut gällande min hälsa. Imorse fick jag höra att jag skulle åka, läkaren hade nyss varit hos mig och inte sagt något, men går ut och säger att jag ska hem. På vilka grunder? Vad sa jag som lät som jag skulle HEM? Något har fått dem att tro att jag inte har särskilt ont i alla fall om man först ska ha hem mig, men när jag vägrar det tas sprutorna bort istället..

Det kom in nåhon slags läkarassistent (int vet jag vad det heter) som jag försökte prata med, fast mest grät jag bara och var på gränsen till panikångestattack så jag kunde inte föra min talan ordentligt. Jag kan absolut inte få panikångest för jag vet att då gör det extra ont och jag vet att jag inte får någon hjälp mot det så jag får inte, får verkligen inte.

Jag kände mest att jag ville dö så jag skrev till Jocke och bad honom komma hit. När han väl var här hade den där läkarassistenten pratat med läkaren och jag skulle få 2 sprutor om dygnet max. Jag grät ännu mer och kunde inte prata längre så Jocke fick prata (och använde sig av vad han själv kallar för sina "crazy eyes") sen fick jag en panikångestattack, det enda som for igenom mitt huvud var hur jobbigt allt var i våras, hur det kändes timme efter timme efter timme när de tog bort min smärtlindring från mig utan att hjälpa mig eller göra något för mig.

Jockes prat och min panikångest verkar ha fått upp antalet till 3 per dygn och jag hoppas verkligen att jag klarar mig bra på det. Just nu ligger jag här och ser helt ärligt inte ens skärmen så jag hoppas texten inte ser allt för grötig ut, jag kan inte urskilja en enda bokstav när jag läser så nu är det sovdags..

Panikångest, smärta i 3 timmar och massa tårar. Nu ingen panik, inga tårar och spruta mot smärtan. Jag tror aldrig jag kommer uppleva det så skönt att somna igen som jag kommer göra nu. Det ska bli så skönt..

Vad händer?

Så jag är inlagd igen, och vad händer? Vad har hänt sen jag kom hit? Jag har fått sprutor. Och igår tog de ett urinprov. Och idag tog de 7 rör blod.

Vad bra.

Och så har jag en rondläkare som jag inte träffat förut som jag får ta om allting från noll med och som inte riktigt verkar förstå vad jag säger eller låta mig prata klart för den delen.

Det absolut enda jag behöver är att träffa en smärtläkare.

Och den som finns här vill inte träffa mig och jag vet inte varför.

Och Matthias har skrivit ett brev till Uppsala så att jag kan få komma dit.

Och jag ska ligga här i någon slags förvaring tills dess.

Vad händer ifall jag bara dyker upp på deras akut istället?

För jag har bara ett liv och jag vet inte HUR mycket av det jag slösat bort på Sundsvalls sjukhus på att vänta men det är alldeles för mycket. Och med vetskapen att Matthias försvinner så känner jag nu att jag aldrig mer kommer vilja söka vård här igen. Det är mitt liv och min hälsa det här. Det är inget spel. Men vore det ett spel håller jag på spela bort den genom att vara här.

Shave vs Don't shave.

Det är inte första gången jag drar upp det här med att jag saknar mitt rakade hår. Men när man gör för- och motlistor så vinner motlistan alltid så det blir aldrig av. Det ser ut typ såhär:

FÖR:
1. Det är så fruktansvärt snyggt (according to myself)
2. Det är bekvämt, i den bemärkelsen att det tar 0 sekunder för mig att göra mig färdig på morgonen eftersom jag inte sminkar mig.

MOT:
1. När jag väl ska spara ut det så tar det FRUKTANSVÄRT lång tid.
2. "Mellanfrisyren" ser förjävlig ut. Alltså den frisyren som blir när håret har växt ut lite på huvudet så det är för långt för att ha rakt upp, för kort för att ha så det ligger ner.. Och så ser det bara förjävligt ut länge länge innan man kan få en någorlunda frisyr av det.
3. Jocke dör hellre och kan inte ens efter mycket tjat erkänna att jag är lite fin i det. Det är inte något avgörande men det är trist.

Och MOT-listan vinner inte för att den har flest utan för att den har starkast argument. Fast.. Motlistan handlar alltså om ytlighet + vad någon annan tycker, för-listan handlar om komfort och vad jag själv tycker. Så valet borde egentligen inte vara så svårt!?

Jag lägger till mitt hemliga vapen till FÖR-listan. Nämligen bilderna.







Jag blir kär i mig själv och vill bara go to toooown on rakapparaten..

Vad ska jag göra? Jag är inte helt emot att göra en repris på den här varianten..



Vad säger ni? Jag är en person som inte kan leva utan ständig variation och mitt liv är verkligen allt utom varierande, så jag tar ut det över mitt hår.

Sådärja

Nydrogad, ny design, nya avsnitt av One tree till och Gossip girl. Peace out.

Landet Europa.

Citat av deltagare i Top model säsong 11.

"I came here from Ukraine when I was 8, and I wasn't allowed to express my emotions, you just, you don't do that in Europe"

Om det är något som är roande så är det att man i USA ofta ser Europa som en och samma sak, som om det är ett helt land. Där säger man "I'm going to Europe" som om det är en stad eller något. Som om Sverige och Island är samma sak, som om Finland och Spanien är samma sak, som om Ryssland och Italien är samma sak.. Och de 728 miljoner människor som bor i landet Europa fungerar och beter sig exakt likadant.

Är inte fransmän de mest romantiska männen i världen, är inte spanjorer kända för att ha hett temperament?

Jag har egentligen bara en sak att säga till vem som helst som skulle påstå att vi inte visar några känslor alls i Europa; gå på en engelsk fotbollsmatch, ställ dig i klacken.

Aj.

Jag tvärslocknade förut vid 21-tiden ungefär och vaknade ca 23.30 med ont. Fick en spruta, väntade. Väntade. Sen slog det till ännu hårdare, ännu ondare. Jag låg kvar, tänkte att det går över snart, men det gjorde inte det. Gick inte över. Och jag låg som förlamad. Helt handlingsförlamad. Låg med munnen öppen som redo att säga något, med en tår som sakta letade sig ner på kinden. Ibland kan det bli så. Att man fryser i ögonblicket av förtvivlan. Och allt man vill säga är "nej..." Man vill säga nej. Man vill säga nej till det som händer.

När man nyss fått en spruta är det inte mycket någon kan göra, det vet jag. Så vad är poängen.. Men jag provade ringa på klockan ändå och fick en ny spruta. Jag är inte säker men jag tror att den första sprutan jag fick var 0,5 ml istället för 1 ml som jag har ordination på.. När man får 0,5or kan man mycket väl ta en till spruta efter en timme som jag fick nu för det blir ändå bara totalt 1 ml, men man får inte ta 2 ml såhär fort. När jag sa att jag hade jätteont så gick hon bara och hämtade utan ett ord. Så jag är rätt säker på att hon gav mig en 0,5a. Och gjorde hon det så gjorde hon fel. Man kan inte göra så. Hon stod och pratade med mig om att jag tar sprutor tätt och bla bla bla. Ville att jag skulle ta tabletter, jag ville ha en spruta. Och så ger hon mig för lite. För att HON har någon slags teori om att det ska räcka? För att HON har någon slags auktoritet att ta ett sånt beslut när en läkare tagit ett annat..

Det är JAG som vet hur JAG fungerar. Det är JAG som är känd patient här på sjukhuset, jag är känd patient för henne också. Det är JAG som lever med mina smärtor och det är JAG som fått ordination på 1 ml. Och för HENNE att komma och tro att jag på något sätt överdriver eller inte riktigt behöver så mycket som jag säger eller framför allt så mycket som läkaren säger, det är bara ännu ett av alla jävla små fel som hänt mig i vården.

Min läkare var här förut och pratade med mig, och sa att det är jag som bestämmer.. Han vill att jag ska ta så lite ketogan som bara är möjligt men det är jag som säger till när jag vill ha. Och det är jag som säger till när jag ska hem. Det är jag som bestämmer. Och det måste få vara jag som bestämmer också. För det är jag som vet hur det känns.

Har hon gett mig 0,5 ml har hon gjort fel. Men gav hon mig 1 ml har hon gjort fel ändå för vilken dos hon än gav mig gav hon mig dubbelt. Och har jag fått 2 ml på en timme har hon alltså gjort fel i vilket fall. Hon har antingen gett mig för mycket eller för lite.

Jag ska ta reda på hur mycket jag egentligen fick.

Det är illa när folk slutar reagera på a

Det är illa när folk slutar reagera på att man ligger på sjukhus.. Säger inget om det när man talar om det, bryr sig inte, frågar inte hur man mår, frågar inte vad som händer. Bara pratar som om inget hänt. Som om det inte är någon big deal för att det händer ofta, jag vet inte. Som om det inte är hemskt för att det hänt 100 gånger förut. Som om det inte är 100 gånger hemskare då. Som om man inte ligger på sjukhus om det inte är något som är väldigt fel. Själv är jag jävligt orolig och förtvivlad. Själv bryr jag mig och oroar mig. Varför har jag såhär ont helt plötsligt när medicinerna funkat sen jag fick dem? Varför får jag så ont trots den enorma mängd droger jag har i kroppen? Mediciner kommer höjas, jag kommer bli ännu mer av ett vrak och en zombie som inte klarar av ett förhållande eller ett liv. Jag hatar det här och jag är orolig. Ingen hjälp sen jag kom hit. Inget händer. Den enda läkaren jag litar på ska flytta till skåne. Och jag ligger på sjukhus så ofta att man inte kan bry sig längre. Men jag bryr mig. Jag är rädd. Vad fan ska det bli av det här. Hur länge blir jag kvar? Vill inte bli kvar i helgen. Finns inget värre. På helger händer inget, ingen läkare, ingenting. Man ligger i förvar till måndag morgon. Vill inte. Något måste hända. Något. Jag har inte tid med det här. Har inte styrka för bakslag. Eller oro. Eller rädsla. Jag vill bygga upp mitt liv..

Nu är jag här. Inlagd. Patient. Märkt me

Nu är jag här. Inlagd. Patient. Märkt med armband. Klockan är fem på morgonen. Det gick rätt fort allting faktiskt. Inte flera timmar. Bara någon timme. En och en halv kanske. Ligger här i egen sal tack gode gud. Fick en spruta nere på akuten. I armen. Armen!! Aldrig fått det förut. Gjorde Förjävligt ont om jag får säga det själv. I benet ska de sitta. Det är minst ont men även det gör svinigt ont. Blä. Ja, tillbaka här, hur känns det.. Det känns som att jag aldrig varit borta. Samma sal, samma personal. Det enda positiva är att de känner mig. När man börjar känna sköterskorna och de vet ens historia kan man få hjälp på ett annat sätt. Mycket av den hjälp jag fått har jag fått av sköterskor som stu hur jag mått och gjort allt i sin makt för att ta hand om mig och tala med läkare åt mig. Om tre timmar börjar matthias jobba och får veta att jag är här. Jag vill inte träffa någon annan. Ingen jour, det är meningslöst verkligen. Nej nu ska jag sova. Tror jag. Gör lite ont än.. Godnatt

Lovely

Ordet lovely är förresten det mest felstavade engelska ordet när svenskar stavar.. Vad jag har kunnat se i alla fall. VARFÖR skriver folk lovley? LOVEly, man kan ju inte hålla på skära i ordet love och sätta dit nån annan bokstav... Då kommer språkpolisen och tar er! Man kan inte jävlas med love! Det är ju det finaste som finns!

Ja, vad jag skulle säga var att här ligger jag och har ont, ont, ont, det kom bara från ingenstans, det slutar inte, tabletterna stoppar inte - varför? VARRFÖR INTE DÅ? Och så har grannen på andra sidan väggen sex och jag förstår inte varför det är så att vart jag än flyttar så får jag höra någon ha sex. Everywhere. That's just retarded.

Vad gör jag nu då? Vad gör Camilla nu? Vill Camilla åka till sjukhuset? Nehej. Nehejnejnejnej. Måste Camilla det? Camilla vet inte. Camilla har ringt sjukvårdsupplysningen. Waiting for a callback.

Camilla känner sin kropp och vet egentligen precis vad som kommer hända men vill inte gärna inse det.. Sjukhuset? Igen? Jag orkar inte det nu.. Jag har fått ta en paus från det så länge att det inte längre finns i mitt system, finns inte i min värld. Förut när man var van och nästan förväntade sig att snart bli tvungen att åka in på akuten igen och igen, ja, men då var man van.. Man var inne i det, man hade lärt sig att stå ut (även om man ville dö helst) man försökte göra sjukhuspersonalen till sina vänner och sjukhuset till sitt hem, nästan så man började inreda där. Nu.. Nu bor jag HEMMA. Jag är HEMMA hos min POJKVÄN. Jag har INGA BESÖKSTIDER. Jag har inga sprutor. Jag mår inte bra men jag lever.. På sjukhuset lever man inte. Man stänger av. Stänger av liv. Man går in i sig själv och stannar där. Man finns inte.

Jag vill inte åka dit för när jag gör det kommer jag ju aldrig därifrån.

Men jag kommer med största sannolikhet inte höra någon ha sex i alla fall.. Sjukhuset är nog det mest osexuella stället som finns. Jag undrar om det hänt i världshistorien att någon haft sex på ett sjukhus? I och för sig, alla har väl sett Grey's anatomy där alla humpar varandra i små förråd och grejer. Det kanske är rejäl action på sjukhuset.

Jag vet inte varför jag pratar om det här. Det är väl för att jag har ont. Jag kan babbla något så överjävligt mycket när jag har ont så man fattar inte ens att jag har ont. Min mamma vet att jag har ont, hon ser alltid det. Man kan se det i mina ögon och man kan höra det på mig. Börjar jag babbla okontrollerat om allting tills det kommer till den punkt då mamma säger "mm-mm gumman" som man gör när man har småbarn som pratar konstant som man inte riktigt lyssnar på när man läser en bok eller dylikt, ja då har jag ont.

To die for

Ligger här med huvudvärk redo att sova.. Ska glo på lite Top model bara, vet att det tar ett tag innan min kropp varvar ner och kan somna. Har bara varit vaken lite över 9 timmar idag och ändå ska jag lägga mig för natten. Sånt är mitt liv.

Appropå ingenting, ingen huvudvärk stoppar ju mig från att "fönstershoppa" på internet.. Vet ni hur ofta jag surfar runt på sidor som h&m, nelly, asos, ellos etc. Kan liksom sortimenten. Lägger saker i varukorgen bara för att se hur mycket det eventuellt skulle bli om jag skulle köpa det jag vill ha. Och sen klickar bort rutan. För mycket dötid? För mycket shoppingmani? Sir, yes sir!

Ja, det jag skulle säga var att jag hittade den här på lindex.se och visste direkt att jag måste beställa. MEN SÅ ÄR DEN SLUT I MIN STORLEK. Och jag är inte säker på hur jag egentligen ska överleva utan den här.

Movie time

Puuh. Har varit igång lite idag, jag blir trött men det är skönt. Gick ner på stan och provade storlekar på ringar, har beställt en ny förlovningsring i en mindre storlek. Fingrarna är större på sommaren, då satt den perfekt men nu håller den på ramla av mig jämt. Vilket leder till att jag tar av mig den i tid och otid och glömmer den överallt. Men nu har jag en sommar och en vinterring. Hehe. Det hade jag inte gjort ifall de kostat flera tusen men våra ringar går på typ 250-300.

Sen gick jag på Body shop (jag ÄLSKAR Body shop) för jag hade ett presentkort på 100 kronor som man får när man fyller år. Jag blev medlem dagen efter min födelsedag men jag fick ett ändå :) Sen köpte jag ett par tröjor på rea såklart, alltså det är helt sjukt vad jag kan hitta saker på rea. Nästan allt jag köper är på rea. Och det är snygga grejer. Jag är på vippen att göra det här till en modeblogg för fattiga. Stil är inte gratis, men nästan. Så ska den heta. Haha, nej jag vet inte. Style for less, Stomi-Millas budgettips, Bloggsfärens modemecka för fattiga.. Vad tror ni?

Sen köpte jag kyckling med jordnötssås till mig och Jennie och gick upp och matade henne, hon var för sjuk för att gå med mig på stan. Vi surrade om karlar ett par timmar sen har jag bara kollat på Svenska hollywoodfruar och Roast på Berns. Nu ska jag och Kristin se på film.

Jag har dessutom pratat med bror Johnny, jag ska ner dit i november för att gå på Stockholm filmfestival, och bjuda dem på festivalen samt 3 filmer var. Jag vet att de kämpar med sin ekonomi och att de (framförallt Linnéa) älskar film och älskar Stockholm filmfestival. Det är deras tidiga bröllopspresent från mig så då har jag den avklarad, det är så sjukt svårt att komma på sånt. Jag är inte en sån person som köper en mixer till folk. Jag älskar att köpa presenter som folk verkligen har nytta av och uppskattar, som är roligt och annorlunda. Och så kommer det bli kul att få träffa dem och framför allt ha någon att gå med, det är vad man kallar win/win situation i staterna.

Då vet ni exakt allt jag gjort idag! Kung!

New york, I love you

En film jag varit lite småsugen på är New york, I love you. Mest för att jag vill se Blake Lively i allt, men även Rachel Bilson, Orlando Bloom, Natalie Portman, Ethan Hawke, James Caan (från Las vegas) och massa andra namn man känner igen. Bland annat Scarlett Johansson som är manusförfattare.

Såhär beskrivs den: In the city that never sleeps, love is always on the mind. Those passions come to life in NEW YORK, I LOVE YOU - a collaboration of storytelling from some of today's most imaginative filmmakers and featuring an all-star cast. Together they create a kaleidoscope of the spontaneous, surprising, electrifying human connections that pump the city's heartbeat. Sexy, funny, haunting and revealing encounters unfold beneath the Manhattan skyline. From Tribeca to Central Park to Brooklyn, the story weaves a tale of love as diverse as the very fabric of New York itself.

Den har preimär i staterna den 16 oktober och så hittar jag den inte på sf.se, what the fuck?

Filmen Snabba cash hittar jag i alla fall, jag läste den boken för ett bra tag sen och jag gillade den, jag tror det kan bli bra. Eller inte bra, svenska filmer har en förmåga att bli skitdåliga. Om de ska vara seriösa alltså. Men vi får se, det blir spännande.

Längtar som fan till början på 2010 när Josef Fares nya kommer i alla fall, han kan han! Humor när den är som bäst.

We need to eat

Övertolka inte att jag lägger in den här texten, sista stycket skulle kunna få er att tro att mitt förhållande är slut vilket det inte är. Jag bara är fast på den här gamla engelska kent-låten just nu, passar in i sinnesstämningen på nåt vis. Den går på repeat. Gammal favorit. Jag älskar den.

She grows silent, the light falls
Does it scare you?
Does it chew you to the bone?
I’m sorry, I didn’t know
Then I won’t put the lights out
Though you hate to undress before my eyes
For your pale skin is in need of summerlight

Chorus:

I say: You need to eat
She says: I’ll feed on your breath
What if I leave?
She says: Without you I’ll be dead
I need some sleep
but I can’t let her alone
and if I leave
I’d be afraid of coming home

She grows silent, the light falls

Cause it scares you
and I can’t help but smile
And your best friend has to be the morninglight

Chorus…

I’m losing you
I’m aware of the words I’m using
Losing you…
If you really have to know
I’m sorry but I have to let you go

Crawling

Bryta ihop och komma igen. Det är mitt motto. Även om jag gör det varje dag.. Även om att "komma igen" inte märks för någon annan. Men nu har jag brytit ihop något så överjävligt och då behöver man komma tillbaka med besked. När man träffar den absoluta botten stannar man antingen kvar eller studsar rakt upp.

Jag är fortfarande kvar i min lilla grop, och sitter och spånar på hur jag ska ta mig ur den på bästa sätt. Det kan ta tid och det behöver nog ta tid. Jag har suttit och skissat upp mitt liv. Vad ska jag göra?

1. På onsdag har jag äntligen min läkartid. Jag ska be om remiss till en psykolog. Jag ska be om alternativ till min medicin som förstör mig. Jag ska be om massa recept.. Jag ska hälla ur mig all min förtvivlan över min livssituation och kräva nya vägar, nya möjligheter till liv. Ny plan, snabbare utförd. Jag är fullt beredd att lägga mig på akuten om inget kommer hända på en månad till. Dagar, veckor, månader av mitt liv går förbi, försvinner, slösas bort och kommer aldrig mer igen. Jag har inte fler såna dagar att ge bort..

2. Återuppliva mina intressen. Ska kolla på kameragrejer, kanske ett nytt objektiv. Funderar på att lägga undan 500 i månaden så går det ganska fort. Vill inte ta av min "förmögenhet" som jag kallar den. Det gjorde jag när jag köpte kameran och jag ångrar det inte. Men jag ska spara som en vanlig människa till detta. Jag ska börja fotografera. Jag ska spåna på idéer. Jag vill fota min pojkvän. Jag vill fota hösten. Jag vill bli kreativ igen. Jag är kreativ. Jag måste ge det liv.. Jag har kollat upp vad det är för utställningar som finns på Sundsvalls fotomuseum och tänkte gå dit imorgon, fanns en som verkade intressant. Har kollat efter kommande utställningar, ska kolla efter några i Stockholm. Dit jag planerar en resa dessutom. Måste bara få kroppen att fungera mer först..

3. Boxning. Jag börjar sakta acceptera att det målet jag alltid haft, från dag 1, från första diagnosen för 4 år sedan, att jag ska tillbaka till boxningen och bli så bra som jag kan bli. Men jag lever med kroniska smärtor, smärtor som kan hanteras med mediciner men som triggas igång om jag överanstränger mig. En boxningsträning är en 1,5 timmes lång överansträngning. Men jag har mailat min gamle underbare tränare K-J och hört ifall de behöver hjälp i Timrå (eftersom det är dit jag ska flytta till slut) med tränare. Och han sa att de behöver den hjälp de kan få. Så jag kommer tillbaka.. Men på ett annat sätt. Boxning var en stor del av mig. Tomhålet efter boxningen ekar. Det är en av mina största sorger.. Det går inte att förklara för någon. Men jag anpassar mig efter situationen. Jag har gett upp länge nu, jag har behövt det. Man behöver bearbeta saker så. Man måste få bryta ihop. Jag har brytit ihop massivt, länge, mycket. Och nu börjar jag känna att jag måste put myself togheter, piece by piece. Sedan finns det en boxningssäck i garaget hos Jockes föräldrar som jag tänker jabba lite på ibland.. Inga större projekt, bara få känna på den. Bara få känna.

3. Vänner. Jag ska spendera mer tid med mina vänner. Men jag känner så ofta att jag inte orkar. Jag gör inte det. Jag mår så fysiskt dåligt ibland. När jag bestämmer saker med någon får jag ofta ställa in. Jag hoppas att jag kan få hjälp med det fysiska.. Det kommer hjälpa allt.

4. Göra mer överhuvudtaget. Gå på Moneybrother i slutet av oktober, gå på utställningar, gå på bio.. GÖRA NÅGOT. Förstår ni att jag gör absolut ingenting? Jag hänger hos min pojkvän dygnet runt och ibland köper jag massa kläder, om han kör mig vill säga. Jag älskar min pojkvän och jag älskar kläder. Men vem som helst förstår att det inte utgör ett liv.


Det är min plan. Jag är helt slut nu. Jobbiga dagar, jobbigt dygn, jobbiga nätter. Jag måste fixa dygnsrytm, matvanor, måste ta mina vitaminer regelbundet för jag har glömt bort det helt.. Det var enklare när jag hade skolan, drack varje morgon. För jag åt varje morgon. Men kliver man inte upp på morgonen utan på dagen, ja, då blir allt fel.. Dygn, mat, vitaminer. Fixar jag det så har jag bättre förutsättningar för att fixa alla mina punkter också.


Förresten.. Här är punkt nummer 5. Jag kom precis på den och den platsar definitivt på listan.


5. Sluta röka.

Den värsta dagen någonsin.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt just det under det här året.


Jag personligen hade mitt livs värsta kväll igår och min värsta natt inatt. Aldrig någonsin har jag tappat så mycket tro och hopp.. Aldrig någonsin har jag själv känt mig som ingenting i någon annans ögon. Och det var faktiskt värre än att vara ingenting i mina egna ögon. Mycket värre. Jag vet att det borde vara tvärtom men.. Sen fick jag den värsta kommentar jag personligen fått kastad i ansiktet på mig i hela mitt liv. Kommentaren som fick mig att ge upp till 100 %. Och jag ligger här idag, urladda, övertalad till att inte ge upp. Men jag måste ladda upp alla dessa procent igen. Från vart, från vilken energi, från vilket psyke?

För att inte tala om att jag dessutom lyckades falla handlöst innan allt det där ens hände.. Jag föll så fruktansvärt handlöst. Jag gråter varje dag och jag vet alltid varför. Men det var en sån gång då en överväldigande känsla sköljde över en. Något sånt man inte kan sätta fingret på, inte försöka tänka på och bearbeta utan som bara är där. Och jag tänkte minst 100 gånger varje minut att nu måste det sluta, det finns inte obegränsat med tårar. (Fast det gör det.) Och varje gång man trodde att denna gudsförgätna kropp gett upp så framkallade den niagrafallen ur ögonen igen.

Att det kan vara så utmattande att gråta överhuvudtaget visste inte ens jag och jag är liksom övermänniskan på att gråta.


Som ni hör är jag ett vrak. Och jag kan just nu inte vara något annat än ett vrak. Jag ligger i mitt hopplöst stökiga rum som mycket väl speglar mitt stökiga inre och försöker tvinga min katt att trösta mig men hon föredrar elementet.

Jag har ramlat ner i en grop jag bara orkar ligga kvar i. Den har blivit djupare och djupare och igår blev den rentav bara ett stort gyttjehål. Ju mer jag försöker desto djupare blir den. Jag har tappat kämpaglöden, kraften, hoppet, inspirationen. Vilket betyder att av Camilla finns ingenting kvar just nu. Vilket betyder att jag inte orkar just nu. Jag måste rimligtvis kravla mig ur den här jävla gropen och försöka träffa människor men jag behöver nog några dagar, jag vet inte hur många det kommer bli, det är inte ens jag som bestämmer. Men jag kommer komma krypande ur mitt hål och orka med alla andra någon annan gång. Just nu tror jag verkligen bara att jag måste få ligga här i min gyttjegrop med självömkan som enda vän.

Min dator for i asflaten förut. En påse med drickor också. En påse som jag la på min säng. Vad jag får då är en skadad dator och Powerking i hela sängen och madrassen.

Så länge det kan få mig att gråta är jag inte kvalificerad för socialt umgänge. Petar någon på mig ramlar jag över gränsen. Ner i gropen.

Bra Sverige. Tack. Jag tar detta personligt.

Sverige förlorade mot Danmark ikväll. Vi sjabblade bort chansen att överhuvudtaget vara med i VM. Vi kan ta oss till VM genom att komma 1a eller 2a i gruppen. Här är oddsen:

SVERIGE KOMMER ETTA OM...

... Det kan vi inte längre.

SVERIGE BLIR TVÅA OM ...

... laget vinner mot Albanien och Portugal tappar poäng i sin match mot Malta på onsdag.



Det finns INGET lag som tappar poäng mot Malta och det finns inget lag som inte vinner med minst 10-0 mot Malta. Portugal är ett av världens bästa lag och jag skulle utan problem kunna satsa min förmögenhet på 20-0 som resultat..

Så stor chans har vi.


Så går det när man planerar att åka till Fotbolls-VM i Sydafrika. Så går det när man har råd med sin största dröm. JAG TAR DEN HÄR FÖRLUSTEN PERSONLIGT.

Zlatan

Obama må ha sina brister, men Zlatan.. Zlatan är Gud.

Saxat ur intervju i Aftonbladet:



Hammar avslutar intervjun med att fråga Zlatan vilken matchminut han avgör i.

– I första halvlek.

Tre mål?!

– Nåt sånt, svarar Zlatan och blinkar."

Obama och fredspriset

Vart ingen fotografering idag, det är uppskjutet till okänt datum. Vilket inte är så bra för min ekonomi eftersom jag hela tiden hittar nya outfits att köpa till fotograferingen. Men å andra sidan har jag inte mycket mer pengar att göra av med denna månad så det kan inte gå SÅ illa..

Ida frågade mig i en kommentar vad jag tycker om att Obama tilldelats fredspriset så självklart ska jag ägna ett inlägg åt det ;)

Det fanns ju vissa saker som gjorde att jag föll för Obama. Om ni hängde med i den här bloggen sista månaderna innan amerikanska presidentvalet vet ni att jag progagerade steenhårt för Obama. För det första så skulle jag ALLTID ta demokraternas sida när repulikanerna är alternativet. För republikaner är.. Bakåtsträvande människor med grottmänniskoideal.

Sen när det gällde Obama vs McCain var det inte heller svårt för McCain och i synnerhet Sarah Palin är ju verkligen typexempel på såna här grottmänniskor vars åsikter jag ibland tror är ett skämt. Och det finns så mycket i Obamas sätt att tala, tänka och agera som tilltalar mig. Att överhuvudtaget vara amerikan och fatta att sjukvårdssystemet är kasst är ju revoulutionerande i sig. Jag vet inte om ni lagt märke till MASSprotesterna i USA mot Obamas reformer inom sjukvården. Han försöker göra det som vi har det. Att alla kan få sjukvård. Inte bara de rikaste. Men det gillas inte. Amerikaner är rent generellt dumma i huvudet.

Obama är amerikan och dessvärre också lite dum i huvudet. Det är jättefint att han påstår att kriget i Irak är irrelevant och gjorde upp en plan för att ta bort alla amerikanska trupper ur Irak. Och att han menar att krig inte är det första alternativet i en konflikt utan anser att om alla världsledare istället pratade med varandra skulle det gå bra mycket bättre. Fast samtidigt vet han ju att det kanske inte kommer fungera men om ingen börjar så, ja, då kommer det definitivt inte fungera.

Jag tror att Obama är den fredligaste amerikan som någonsin kommer styra USA. Jag tror aldrig det kommer bli bättre än så här. Jag tror inte att Obama kommer bli omvald heller för amerikaner är patrioter utan dess like och tror att alla krig är något som är för deras eget bästa, deras egen "säkerhet" och ser sig själva som medborgare av att land mer än medborgare av världen, och kan därmed bara tänka på sig själva och inte resten av världen. Det finns en anledning till att folk faktiskt törs uttala sig om att det var jävligt tragiskt att människor dog men att det var rätt åt USA som nation att få sig en stor jävla smäll på käften en tråkig septemberdag för 8 år sedan.. Och efter det har de blivit ännu värre. "Krig mot terrorismen" kallar de saken. Mödrar är stolta över sina sönder som dör i Irak, de kallar det att "dö för sitt land". Jag kallar det att dö för absolut ingenting. Jag kallar det meningslöshet. Att döda andra människor och sedan dö själv. Meningslöshet följt av karma. Men det är jag det. Helt uppenbart inte amerikan.

Men ett fredspris till Obama? Nej. I nuläget är kriget i Irak inte ens avslutet och det han gör med trupperna i Irak är att flytta dem till Afghanistan. Det har jag aldrig stöttat, har aldrig stöttat Obama i allt han gör men så är det alltid. Som sagt, han är och förblir det bästa alternativet. Men inget perfekt alternativ, ingen perfekt man.

Och ingen värdig fredspristagare.

Han har mycket jobb kvar innan han ska förtjäna det. JAG förtjänar det mer. Jag krigar då inte. Och jag är ganska säker på att det finns många, många människor som jobbar aktivt för världsfred varje dag som skulle behöva och framförallt förtjäna ett sådant erkännande. Men han vet åtminstone om det själv. Han vet om att han inte är det bästa alternativet. Vilket åtminstone är skönt i sig. Hans avsaknad av storhetsvansinne är väldigt befriande att se på.

Man skulle kunna tro att jag tycker det är kul att han får fredspriset men det tycker jag inte. Jag propagerade, propagerade och åter proagerade för honom. Jag satt uppe på nätterna för att följa debatterna. Jag var uppe hela valnatten och tårar föll när han vann. Jag satt hela dagen och kollade på Inauguration day som jag inte vet hur man översätter till svenska, men dagen han blev president, dvs svor presidenteden när miljoner människor samlades på en och samma plats, när kändiseliten var där och visade sitt stöd, det var så mäkigt och grymt och.. Ett ögonblick som verkligen kommer gå till historien, som våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn kommer få läsa om. Jag är och förblir nöjd över att han valdes. Den första afroamerikanska presidenten. Jag tror att han är den fredligaste presidenten som någonsin kommer väljas i USA, jag tycker inte att han är den fredligaste människan på jorden just nu som förtjänar Nobels fredspris. BIG no no.

Där har du det Ida ;)


Däremot är ju sättet han tar emot fredspriset på något som gör att jag blir kär i honom all over again. Ta en kik om ni orkar på aftonbladets webb-tv.